hvilken ni lämnade mig som tillsyn, i fall han nämligen stannade i denna egenskap, ser, tror jag, mera på eget nöje än på hvad eder angår. Och då ni har ett godt förstånd, behöfver jag icke säga mera, och det vore icke ens bra att jag sade mera.»
Detta bref fick Anselmo och förstod däraf, att Lotario redan hade gripit verket an och att Camilla måtte hafva svarat så som han önskade, och, öfvermåttan glad åt denna underrättelse, skickade han Camilla muntlig hälsning att hon för ingen del finge ändra bostad, emedan han med det snaraste skulle återvända. Camilla förvånades öfver Anselmos svar, som satte henne i större förlägenhet än förut: stanna hemma vågade hon ej, men än mindre begifva sig till sina föräldrar, ty i förra fallet lopp hennes heder fara, och i det senare handlade hon mot sin mans befallning. Till sist bestämde hon sig för det som slog sämst ut för henne, nämligen att stanna, med föresats att icke undvika Lotarios närvaro, för att ej ge tjänstfolket anledning till prat; och redan förtröt det henne att hafva skrifvit till sin man det hon skref, då hon befarade att han kunde tro att Lotario i hennes uppförande märkt någon lättfärdighet, som föranledt honom att åsidosätta den aktning han var henne skyldig. Men medveten om sin dygd, förlitade hon sig på Gud och sin redliga afsikt och ansåg sig därmed stark nog att under tystnad kunna motstå allt hvad Lotario kunde säga henne, utan att göra sin man något vidare meddelande, för att icke inveckla honom i bråk och ledsamheter. Ja, hon funderade till och med på något sätt att urskulda Lotario hos Anselmo, när denne frågade henne efter den anledning, som förmått henne att skrifva brefvet.
Under dessa mera ärbara än kloka och nyttiga tankar satt hon dagen därpå och lyssnade till Lotario, som denna gång vardt så enträgen att Camillas ståndaktighet började vackla, och hennes kyskhet hade mer än nog att göra med att hjälpa ögonen att icke förråda något kärligt medlidande, som Lotarios ord och tårar hade väckt i hennes bröst. Allt detta märkte Lotario, och allt tände hos honom kärleksglöd. Kort sagdt, honom tycktes det nödvändigt att, medan Anselmos frånvaro gaf honom tid och tillfälle därtill, eftertryckligare sköta belägringen af denna fästning, och alltså gjorde han med loftal öfver hennes skönhet ett anlopp på hennes själfkärlek; ty det finnes ingenting som fortare öfverväldigar och nedbryter den kvinnliga fåfängans torn med dess stolta befästning än denna fåfänga själf lagd på smickrande tungor.[1]
- ↑ Stället är oklart stiliseradt i originalet: å ena sidan framställes den kvinnliga fåfängan som ett belägradt torn, å andra sidan som fiendens anfallsvapen.
