Himlen låtit falla på din lott för att ombord därpå befara detta lifvets haf, utan räkna du på att du redan är i säker hamn, förtöj dig där vid en klok varsamhets ankar och blif liggande, tills man kommer att kräfva dig på den skuld som intet mänskligt frälse kan fritaga sig för att gälda.»[1]
Anselmo vardt särdeles belåten med hvad Lotario hade att säga och trodde därpå, som om det varit orakelsvar; men han bad honom ändock att ej upphöra med företaget, äfven om det blott vore af nyfikenhet och för ro skull samt han icke dädanefter använde så uttryckliga bemödanden som dittills. Han önskade endast, att Lotario måtte skrifva några verser till henne, för att prisa henne under namnet Chloris; själf skulle han låta Camilla veta att Lotario vore förälskad i en dam, hvilken han gifvit detta namn för att kunna sjunga hennes lof med den hänsyn till det passande, som tillkomme hennes dygd. Och ville Lotario ej göra sig besvär med att skrifva verserna skulle han själf göra det.
— »Det behöfves visst icke, sade Lotario, ty sånggudinnorna äro mig ej så föga hulda att de icke några stunder på året besöka mig. Säg du till Camilla hvad du nu har nämnt om min föregifna kärlek, så skall jag nog skrifva verserna! om de också ej blifva så goda som ämnet förtjänar, skola de åtminstone blifva de bästa jag kan åstadkomma.»
Det blef vid detta aftal mellan den förvetne och den trolöse vännen, och, när Anselmo kommit hem, frågade han Camilla om det, som hon undrade på att han icke längesedan hade frågat henne, nämligen om anledningen hvarför hon skrifvit det brefvet, som hon skickade till honom. Camilla svarade, att det förefallit henne som om Lotario betraktade henne något friare än då Anselmo var hemma, men att hon redan funnit sitt misstag och trodde att det blott varit inbillning af henne, ty nu undveke Lotario att besöka henne och att vara på tu man hand med henne. Anselmo sade att hon kunde vara fullkomligt trygg för denna misstanke, emedan han visste att Lotario vore förälskad i en förnäm fröken där i staden, hvilken han firade under namnet Chloris, och, äfven om så icke vore, behöfde man ändock icke frukta något på grund af Lotarios redlighet och den stora vänskap som rådde mellan båda. Och hade icke Camilla varit underrättad af Lotario om att det där kärleksförhållandet till Chloris var uppdiktadt och att han blott hade berättat det för Anselmo för att kunna ägna några stunder just åt att sjunga Camillas lof, hade hon utan tvifvel fallit i svartsjukans förtviflansfulla nät; men, eme-
- ↑ Döden tänkes här som en skatt, pecho, den en hvar förr eller senare måste betala, äfven om han eljest icke var skattskyldig, pechero, utan frälse. Jämf. not. 2 till 16:e kap. här ofvan.
