84
dan hon redan var förberedd, gjorde detta skrämskott henne ingen förtret.
Dagen därefter, medan de tre sutto till bords, bad Anselmo att Lotario skulle uppläsa något af de stycken som han diktat till sin älskade Chloris, ty, eftersom Camilla icke kände henne, kunde han tryggt säga allt hvad han ville. »Äfven om hon kände henne, svarade Lotario, skulle jag ingenting fördölja; ty, Där en älskare prisar sin dam som skön och tadlar henne som grym, gör han hennes goda namn och rykte ingen skada; men vare härmed huru som helst, så kan jag säga att jag i går författade en sonett till denna Chloris’ otacksamhet, och så här lyder den:
ut öfver dödlige sin spira sänker,
jag, fylld af kval, på Chloris’ grymhet tänker
och vill om den med Himlens gudar tala.
och daggen pärlor uppå blomstren stänker,
ej dagen lindring åt mitt hjärta skänker,
åt sorgen får det än sin gärd betala.
med lodrätt glöd från himlatronen falla,
blott ymnigare tårar ögat gjuter.
ty döfva för min sorg stå gudar alla,
och Chloris grymt sitt öra för mig sluter.
Sonetten behagade Camilla väl, men Anselmo ännu bättre,
ty han berömde den och sade, att den damen vore alldeles
för grym, som icke besvarade så sant uttryckta känslor.
Hvartill Camilla anmärkte: »Således är allt, som förälskade sjunga,
sanning?» — »Såsom skalder tala de icke sanning, svarade
Lotario; men som förälskade mäkta de icke ens uttrycka hela
sanningen af sina känslor.» — »Därom är intet tvifvel»,
inföll Anselmo, blott för att stödja Lotarios yttranden och gifva
dem större vikt hos Camilla, hvilken var lika obekymrad om
Anselmos konstgrepp som förälskad i Lotario; och, då hon
kände sådan glädje af allt som angick Lotario samt dessutom
var öfvertygad om att hans önskningar och verser blott gällde
