Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Förra delens senare hälft.djvu/85

Den här sidan har korrekturlästs

84

dan hon redan var förberedd, gjorde detta skrämskott henne ingen förtret.

Dagen därefter, medan de tre sutto till bords, bad Anselmo att Lotario skulle uppläsa något af de stycken som han diktat till sin älskade Chloris, ty, eftersom Camilla icke kände henne, kunde han tryggt säga allt hvad han ville. »Äfven om hon kände henne, svarade Lotario, skulle jag ingenting fördölja; ty, Där en älskare prisar sin dam som skön och tadlar henne som grym, gör han hennes goda namn och rykte ingen skada; men vare härmed huru som helst, så kan jag säga att jag i går författade en sonett till denna Chloris’ otacksamhet, och så här lyder den:


 Sonett.

 I nattens stilla ro, då ljuflig dvala
ut öfver dödlige sin spira sänker,
jag, fylld af kval, på Chloris’ grymhet tänker
och vill om den med Himlens gudar tala.

 När solen går ur österns portar svala
och daggen pärlor uppå blomstren stänker,
ej dagen lindring åt mitt hjärta skänker,
åt sorgen får det än sin gärd betala.

 När sedan solen sina strålar låter
med lodrätt glöd från himlatronen falla,
blott ymnigare tårar ögat gjuter.

 Och kommer natten, vända kvalen åter,
ty döfva för min sorg stå gudar alla,
och Chloris grymt sitt öra för mig sluter.


Sonetten behagade Camilla väl, men Anselmo ännu bättre, ty han berömde den och sade, att den damen vore alldeles för grym, som icke besvarade så sant uttryckta känslor. Hvartill Camilla anmärkte: »Således är allt, som förälskade sjunga, sanning?» — »Såsom skalder tala de icke sanning, svarade Lotario; men som förälskade mäkta de icke ens uttrycka hela sanningen af sina känslor.» — »Därom är intet tvifvel», inföll Anselmo, blott för att stödja Lotarios yttranden och gifva dem större vikt hos Camilla, hvilken var lika obekymrad om Anselmos konstgrepp som förälskad i Lotario; och, då hon kände sådan glädje af allt som angick Lotario samt dessutom var öfvertygad om att hans önskningar och verser blott gällde