henne och att hon var den verkliga Chloris, bad hon honom att läsa ännu en Sonett eller andra verser, om han kunde några. »Nog kan jag en sonett till, svarade Lotario, men jag tror ej att den är så bra som den första eller, rättare sagdt, mindre dålig än den; och I kunnen lätt döma därom, ty den lyder som följer:
blott starkare i dödens fjättrar slås jag.
Af kärlekskrankhet vid din fot förgås jag,
och ej för sådant dödskval skall jag rysa.
men därför dig att glömma ej förmås jag;
af dystra skuggors kalla famntag nås jag,
dock i mitt hjärta städse din bild skall lysa.
hur grymt du än må med min kärlek leka;
min tröst den blir i högsta nödens timma.
på okändt haf, hvars vilda vågor vräka,
där hamn ej vinkar, inga stjärnor glimma!
Äfven denna andra sonett berömde Anselmo, liksom han
gjort med den första, och på detta vis gick han på och fogade
länk till länk af den kedja, som lade hans ära i bojor och
band; ty när Lotario som värst vanhedrade honom, just då
sade han honom vara mest hedrad, och sålunda kom det sig
att så många trappsteg Camilla gick utför till medelpunkten
af sin förnedring, dem gick hon i sin mans tanke uppför till
höjden af dygd och godt rykte. Härunder inträffade att, när
Camilla en gång, som ofta annars, var ensam med sin tärna,
hon sade till denna: »Jag blyges, kära Leonela, när jag
betänker hur föga jag förstått att taga min värdighet i akt, i
det jag ej ens lät Lotario med någon tids väntan förvärfva
den fulla besittning af min kärlek, som jag så snart skänkte
honom.[1] Jag befarar att han måste förakta min snarvillighet
eller hellre mitt lättsinne, utan att inse huru omöjligt han
gjorde det för mig att kunna motstå honom.»
— »Det må du ej bekymra dig öfver, min härskarinna, svarade Leonela, ty det har ingen betydelse och innebär ingen anledning till förminskad aktning att man snart ger hvad man
- ↑ I originalet står: la entera posesion que le dí tan presto de mi voluntad. De tre sista orden böra tagas som bestämning till posesion, och ej öfversättas: med min vilja eller af egen vilja.
