nämligen skarpsinnig, ståndaktig, sorgfällig, stolt, och sedan trogen, ung, vacker; X passar icke för honom, ty det är en sträf bokstaf; ypperlig i allt; Z kunna vi räkna med under S, efter det uttalas som ett sådant.»
Camilla skrattade åt sin tärnas alfabet och ansåg henne för ännu erfarnare i kärlekssaker än hon sade; det tillstod hon också själf, i det hon yppade för Camilla hurusom hon hade en kärlekshandel med en ung man af familj i samma stad. Camilla vardt bestört däröfver, emedan hon fruktade att detta vore den väg, på hvilken hennes egen ära kunde löpa fara. Hon ansatte henne för att få veta, om deras förhandlingar gått längre än till ord. Leonela, icke just förlägen, utan ganska fräck, svarade att det hade de visst gjort; ty det är en gifven sak att matmoderns felsteg betager tjänarinnan all blygsel, och att, när denna ser frun stappla, det icke gör henne någonting om hon själf haltar och frun vet af det. Camilla kunde ej göra annat än bedja Leonela hålla tyst med hennes förhållande för den som hon uppgaf vara sin älskare, och att bedrifva sina egna saker med all hemlighet, så att de icke komme till Anselmos eller Lotarios vetskap. Leonela svarade att det skulle hon göra; men hon höll sin lofven på sådant vis, att hon besannade Camillas farhåga att för hennes skull förlora sitt goda rykte. När nämligen den sedeslösa och fräcka Leonela såg att hennes matmoders uppförande icke var som förr, fördristade hon sig att införa sin älskare i huset och behålla honom där, i förlitande på att, äfven om Camilla finge se honom, hon icke skulle våga röja honom; ty den stygga olägenheten, jämte andra, medföra härskarinnans synder, att hon blir trälinna under sina egna pigor och tvingas att öfverskyla deras lättfärdighet och skamliga uppförande. Så gick det också med Camilla, som, fastän hon både en och flera gånger märkte att Leonela hade sin älskare hos sig i ett rum af huset, icke allenast icke vågade banna henne, utan skaffade henne läglighet att gömma honom och undanröjde alla hinder, på det hennes man ej måtte få ögonen på honom. Men hon kunde ändå ej undanröja dem så, att icke Lotario en gång såg en karl komma ut ur huset i dagbräckningen.
Lotario kände ej igen karlen och trodde först att det måtte vara ett spöke. Men, när han såg honom gå framåt, draga upp kappan samt omsorgsfullt och försiktigt hölja sitt ansikte däri, öfvergaf han sin enfaldiga tanke och föll på en annan, som hade blifvit allas deras undergång, om icke Camilla funnit på råd däremot. Det föll icke Lotario in att den
