8
jag satte foten; — då fogade det sig ändock så att kärlekens ögon, eller rättare sagdt sysslolöshetens, som äro skarpare än ett lodjurs, fingo syn på mig, medan de gingo D. Fernandos ärenden; ty så heter hertigens yngre son, om hvilken jag har förtäljt eder.»
Knappt hade berättarinnan nämnt D. Fernando, då Cardenios ansikte skiftade färg och han öfverfölls af ångestsvett i förening med en så häftig sinnesrörelse, att prästen och barberaren, som märkte det, fruktade att det påkomme honom ett sådant galenskapsanfall, som de hade hört sägas ibland komma öfver honom. Men Cardenio endast svettades och höll sig stilla, oaflåtligt betraktande bondflickan, om hvilken han redan gissade hvem hon var; och, utan att gifva akt på Cardenios rörelser, fortsatte denna och sade:
— »Knappt hade hans ögon skådat mig, när, enligt hvad han längre fram sade mig, han vardt så intagen af kärlek till mig, som hans beteende tydligt lät mig förstå. Men för att fort komma till ett slut med talet om mina olyckor, som äro utan tal, vill jag med tystnad förbigå de bemödanden D. Fernando gjorde för att förklara mig sin böjelse: han mutade allt husfolket; han gaf och tillbjöd mina anhöriga skänker och ynnestbevisningar; hvarje dag var det någon fest och lustbarhet vid min gata; om nätterna kunde ingen komma till ro för serenader; biljetterna, hvilka kommo mig till handa, jag vet ej hur, voro oräkneliga, fulla af kärleksglödande ord och anbud, med flera löften och eder än där funnos bokstäfver. Dock, långt ifrån att stämma mig mildt, förhärdade mig allt detta till en grad, som om han varit min dödsfiende och som hade han i alldeles motsatt afsikt gjort allt hvad han företog sig för att vinna min genkärlek. Icke för att D. Fernandos artighet misshagade mig eller att jag ansåg hans bemödanden för efterhängsna; nej, det gjorde mig ett visst nöje att se mig så afhållen och älskad af en så förnäm herre, och det förtröt mig ingalunda att se mig prisas i hans bref, ty i denna sak tyckes mig att, huru fula vi kvinnor än må vara, känna vi alltid fägnad öfver att höra oss kallas vackra. Men emot allt detta ställde sig min sedesamhet och mina föräldrars ständiga förmaningar, hvilka redan ganska väl kände till D. Fernandos böjelse, enär han numera ej frågade efter att alla människor fingo reda därpå. Mina föräldrar sade mig, att de endast åt min dygd och rättskaffenhet öfverlämnade och anförtrodde sin ära och sitt goda namn, och uppmanade mig att betänka olikheten mellan mitt och D. Fernandos stånd, så