må kunna komma till insikt om hvad du anser lämpligäst för dig. Låtsa att du skall resa bort på ett par dagar, såsom du stundom plägar, och ställ så till att du håller dig dold i förrådskammaren, där väggbonader och andra saker, bakom hvilka du kan gömma dig, erbjuda dig mycken läglighet, så skall du få se med dina egna ögon, — och jag med mina — hvad Camilla vill. Är det då den dålighet, i fråga om hvilken det finnes mer anledning till fruktan än hopp, så kan du i tysthet, med klokhet och förstånd vara en hämnare öfver den skymf du lider.»
Häpen, bestört och förvånad vardt Anselmo öfver Lotarios ord, ty de öfverraskade honom på en tid då han minst väntade att få höra dem, enär han redan ansåg Camilla som segrarinna öfver Lotarios förställda angrepp och redan började njuta segrens ära. En lång stund stod han tyst, stirrade mot golfvet utan att blinka och sade till slut: »Du har handlat, Lotario, som jag väntade af din vänskap; jag skall i allt följa ditt råd; gör som du vill och iakttag den förtegenhet, hvilken, som du väl förstår, höfves i ett så oförtänkt fall.»
Lotario lofvade honom det och, när han lämnade Anselmo, ångrade han fullständigt allt hvad han sagt honom, emedan han insåg huru fåviskt han handlat, då han kunnat hämnas på Camilla utan att tillgripa en så grym och vanhederlig utväg. Han förbannade sitt oförstånd, förebrådde sig sitt lättsinniga beslut och visste ej hvilket medel han skulle använda för att göra det gjorda ogjordt eller gifva saken en dräglig utgång. Till slut beslöt han sig att omtala alltsammans för Camilla och, som tillfälle därtill icke saknades, träffade han henne samma dag ensam; så snart hon såg att hon ostördt kunde tala med honom, var det hon som sade till honom: »Vet, käre Lotario, att jag har ett bekymmer i hjärtat, som pinar mig så, att jag tycker det vill brista i bröstet på mig, och ett underverk är det om ej så sker, ty Leonelas oblyghet har nu gått därhän att hon hvarenda natt släpper in en sin älskare och behåller honom hos sig till dager; detta sker naturligtvis på bekostnad af mitt goda rykte, då en hvar som ser honom komma ut ur mitt hus på så ovanliga timmar, har fritt fält att döma däröfver som det faller honom in. Och hvad som mest plågar mig är att jag icke kan straffa eller banna henne, ty den omständigheten, att hon har reda på vårt förhållande, har lagt en tygel i munnen på mig, så att jag måste tiga med hennes, och jag fruktar att häraf kan uppstå någon olycka.»
