90
Strax i början, när Camilla sade detta, trodde Lotario att det var en fint för att inbilla honom, att den karlen han sett utkomma var Leonelas och ej hennes egen älskare; men, ny han såg henne gråta och sörja och bedja honom om hjälp, satte han tro till att det var sant och vardt därigenom ytterligt ledsen och ångerfull. Icke desto mindre svarade han Camilla, att hon skulle vara obekymrad, ty han skulle nog träffa anstalt att kväsa Leonelas fräckhet; han omtalade också för henne hvad han, eggad af sin ursinniga svartsjuka, hade sagt till Anselmo och huru de aftalat att denne skulle gömma sig i förrådskammaren, för att därifrån tydligt se huru trolös hon var mot honom. Han bad henne förlåta denna dårskap och råda honom huru han skulle kunna godtgöra den samt lyckligt komma ur den krångliga labyrint, i hvilken hans obetänksamhet försatt honom.
Camilla vardt förfärad öfver det som Lotario berättade henne, och med stor harm och många förståndiga ord bannade hon honom för hans onda tankar om henne samt för den enfaldiga och brottsliga plan han förehaft; men, som kvinnan af naturen vida mer än mannen har rådighet både till godt och ondt, ehuru den brister henne när hon med berådt mod skall utkläcka planer, så fann Camilla genast på ögonblicket ett sätt att hjälpa denna till utseendet så ohjälpliga sak och sade åt Lotario att sörja för, att Anselmo följande dag måtte gömma sig på det omtalade stället; just däraf att han gömde sig tänkte hon nämligen hämta läglighet för dem båda att framdeles utan öfverraskning kunna förnöja sig med hvarandra. Och utan att låta honom få veta det minsta af hvad hon tänkte göra, tillsade hon blott Lotario att hålla sig färdig att, när Anselmo väl vore gömd, komma så fort Leonela kallade honom, och att på allt hvad hon komme att säga honom han borde svara så som han skulle hafva svarat, om han icke vetat att Anselmo lyddes på honom. Lotario yrkade att hon skulle fullständigt förklara sin plan för honom, på det han med större trygghet och försiktighet måtte iakttaga allt hvad han såge nödigt. »Jag försäkrar, sade Camilla, att det icke är något annat att iakttaga än att svara mig, allt efter som jag frågar.» Camilla ville nämligen icke på förhand låta honom få veta hvad hon ämnade göra, emedan hon fruktade att han icke skulle vilja följa det beslut, som syntes henne så godt, och i stället följa eller söka något annat, som omöjligt kunde vara så godt.
