92
billigt att han på en ledig stund gör sig det besväret att skaffa sin egen vanära under jorden. Kalla hit honom, gör det ändtligen, ty så länge jag dröjer att taga tillbörlig hämnd för den skymf han tillfogat mig, tycker jag mig bryta mot den trohet jag är skyldig min make.»
Allt detta åhörde Anselmo, och för hvarje ord Camilla talade förändrades hans tankar; men när han hörde att hon var besluten att döda Lotario, ville han träda fram och visa sig, på det hon ej måtte göra något sådant. Dock kvarhölls han af begäret att se hvad som månde varda slutet på ett så modigt och ärbart beslut, ehuru med föresats att framträda tids nog för att hindra dess utförande.
Under tiden öfverfölls Camilla af en häftig vanmakt och kastade sig på en säng, som stod i rummet, hvarvid Leonela utbrast i bitter gråt, sägande: »Ve mig olyckliga, om jag nu skulle råka så illa ut att hon där doge i mina armar, denna blomma af all dygd i världen, kronan för ärbara kvinnor, och all kyskhets förebild!» med mera dylikt, som ingen kunde hafva åhört utan att anse henne för den mest bedröfvade och trogna tjänarinna på jorden, och hennes husfru för en ny och hårdt förföljd Penelope. Snart återkom Camilla från sin vanmakt och, när hon hämtat sig, sade hon: »Hvarför går du icke, Leonela, och kallar hit den trognaste vän till sin vän, som solen någonsin skådat eller natten dolt? Fort, spring, skynda dig, gå åstad, på det att icke genom ditt dröjsmål min vredes eld måtte slockna och den rättmätiga hämnd, hvarpå jag hoppas, aflöpa blott med hotelser och förbannelser.»
— »Nu går jag efter honom, señora, sade Leonela, men först måste du gifva mig den där dolken, på det att du icke under min frånvaro företager något, som alla de, hvilka hålla af dig, måste begråta i hela sitt lif.
— Gå trygg, kära Leonela, något sådant skall jag icke göra, svarade Camilla; ty om jag också i ditt tycke är enfaldigt oförvägen som så håller på min ära, skall jag ej vara det till den grad som denna Luecretia, hvilken påstås hafva tagit lifvet utaf sig utan att hafva begått något felsteg och utan att förut hafva dödat den, som bar skulden för hennes olycka: skall jag dö, så dör jag, men då skall det också vara efter att hafva fått upprättelse och hämnd på honom, som föranledt mig att komma hit och gråta öfver hans djärfva tilltag, hvilket uppkommit så alldeles utan mitt förvållande.»
Leonela lät mycket bedja sig, innan hon gick efter Lotario; men slutligen gjorde hon det, och under mellantiden
