tills hon kom tillbaka fortfor Camilla, liksom om hon hade talat för sig själf, och sade: »Gud hjälpe mig så visst! Hade det icke varit klokare att jag afvisat Lotario, såsom jag gjort så många gånger förr, än att gifva honom anledning, såsom jag nu gjort, att anse mig för lättfärdig och dålig, åtminstone så lång tid som det kommer att taga mig för att få honom ur sin villfarelse? Utan tvifvel hade det varit bättre; men ja skulle icke få någon hämnd, och min mans heder ingen upprättelse, om han, tvående sina händer i oskuld, helt sakteliga makade sig bort från det rum, dit bans onda lustar drogo honom in. Nej, må den förrädaren med sitt lif betala hvad han med så okyskt begär åtrådde! må världen få veta, — om det någonsin kommer till dess kunskap, — att Camilla icke allenast bevarade troheten mot sin make, utan äfven hämnades honom på den som djärfdes att förbryta sig på hans heder. I alla fall tror jag dock det hade varit bättre att underrätta Anselmo härom; men jag försökte ju göra det i det bref jag skref till honom ut på landet, och, när han icke skyndat afhjälpa det onda jag påpekade för honom, har det väl, som jag tror, varit därför att han af ren godhet och tillit icke ville, icke kunde tro att i en så bepröfvad väns bröst kunde rymmas något slags tanke som strede mot hans ära. Jag själf trodde det icke heller efteråt under flera dagar och skulle aldrig hafva trott det, om icke hans fräckhet hade gått så långt att hans gåfvor, dem han ej gjorde någon hemlighet af, samt hans stora löften och oupphörliga tårar tydligt uppenbarat det för mig. Men hvartill tjänar det nu att anställa dessa betraktelser? Behöfver kanske ett modigt beslut någon rådplägning? Nej, för visso. Bort därför med all fruktan![1] hit med hämnden! Låt den trolöse inträda, må han komma, närma sig, dö, och må det bli slut på honom, hände så hvad hända vill! Ren kom jag i dens våld, som Himlen gaf mig till min egen, ren vill jag också skiljas från honom, och i värsta fall skall Jag skiljas badande i mitt kyska blod och i det orena blodet af den falskaste vän, som vänskapen någonsin skådat i världen.»
Sägande detta gick hon af och an i rummet med dragen dolk, med så osäkra och häftiga steg samt med sådana åtbörder, att det alldeles såg ut som om hon mistat sitt förstånd och icke vore en svag kvinna, utan en ursinnig bandit.
Allt detta åsåg Anselmo, där han stod gömd bakom några väggbonader, och förvånades däröfver och tyckte redan att hvad han sett och hört var tillräcklig förklaring för ännu svårare misstankar; ja, han kunde hafva önskat att profvet
- ↑ Bort därför med all fruktan! I originalet står: Afuera pues traidores! Men strax därefter tillsäger Camilla att den trolöse skall komma in, o. s. v. och, om äfven afuera här är taget i bildlig bemärkelse, är det föga troligt, att en stilist som Cervantes skulle hafva gjort sig skyldig till en sådan blunder som att låta detta afuera (ut, bort med!) nästan omedelbart åtföljas af entre (må han komma in). Hartzenbusch förordar därför temores i st. f. traidores, och denna läsart hade redan i slutet af förra århundradet angifvits af den grundlige kännaren af sitt modersmål D. Gregorio Garcés.
