själf och en uppriktig vänskaps heliga lagar, dem jag bryter och kränker för en så mäktig fiendes skaull som kärleken.»
— »Om du tillstår detta, genmälde Camilla, du dödsfiende till allt som med rätta förtjänar att älskas, med hvilken uppsyn vågar du då visa dig för henne, som du vet vara den spegel, hvari dens bild skådas, i hvilken du borde spegla dig på det du måtte inse med huru föga skäl du förorättar honom! Dock ve mig olyckliga! nu förstår jag hvad som kommit dig att taga så ringa hänsyn till hvad du är dig själf skyldig: det måtte väl hafva varit någonting fritt i mitt sätt, ty lättsinne vill jag ej kalla det, eftersom det icke kommit af öfverlagd föresats, utan af en oaktsamhet, sådan som kvinnor ofta oförvarandes kunna begå, när de tro sig icke hafva någon att behöfva taga sig i akt för. Hvarom icke, så säg: när, du falska människa! har jag väl besvarat dina böner med ett ord eller ett tecken, som hos dig kunde väcka den minsta skymt af hopp att jag skulle uppfylla dina skändliga önskningar? när hafva icke dina kärleksglödande ord alltid af mina ord allvarligt och strängt afvisats och ogillats? När hafva dina stora löften och än större gåfvor af mig blifvit trodda eller emottagna! Men, som det är klart, att ingen kan framhärda länge i sina kärlekssträfvanden, om han ej styrkes därtill af någon förhoppning, vill jag tillskrifva mig själf skulden för din oförskämdbet, eftersom utan tvifvel någon min oaktsamhet så länge har styrkt din kärlek, och så vill Jag då låta den bot och det straff, som du förskyllat, gå ut öfver mig själf. Och på det du må se att, när jag är så grym emot mig, jag omöjligt kan vara annorlunda emot dig, har jag velat få dig hit för att vara vittne till det offer jag tänker göra åt min så aktningsvärde mans förolämpade heder, som kränkts af dig med så berådt mod som möjligt, och äfven af mig därigenom att jag icke med tillräcklig omsorg skytt tillfället — i fall jag verkligen gifvit dig något — att främja och gilla dina onda afsikter. Jag säger än en gång: den farhåga jag hyser, att någon min oförsiktighet alstrat en så vanvettig tanke hos dig, är hvad som mest plågar mig och som jag mest längtar att med mina egna händer bestraffa, ty, om en annan hämnare gjorde det, skulle törhända min skuld blifva mera känd i det offentliga. Men, innan jag gör detta, vill jag, själf döende, döda och taga med mig någon som fullständigt skall tillfredsställa mitt hämndbegär; och där på andra sidan, det må nu vara hvar det vill, får jag då skåda hvilket
