96
straff en opartisk och omutlig rättvisa ådömer honom, som bragt mig i detta förtviflade läge.»
Som hon sagt detta, rusade hon med otrolig våldsamhet och vighet på Lotario med blottad dolk och ett så ögonskenligt bemödande att stöta den i hans bröst, att han nästan vardt tveksam huruvida dessa känsloyttringar voro falska eller menade på fullt allvar; ty han vardt nödsakad att använda både skicklighet och styrka för att hindra Camilla att träffa honom. Med sådant lif spelade hon detta besynnerliga och skamliga uppträde, att hon, för att förläna detsamma sanningens färg, till och med ville gifva det en anstrykning af sitt eget blod; ty, då hon såg att hon icke kunde träffa Lotario eller låtsade att hon icke kunde det, utbrast hon: »Efter ödet icke tillåter mig att uppfylla min rättmätiga önskan, skall det åtminstone ej ha makt att förhindra mig att göra det till någon del», och ansträngande sig på allt vis för att frigöra sin med dolken beväpnade band, som Lotario fasthöll, gjorde hon den lös och, riktande spetsen åt ett ställe där den icke kunde åstadkomma något djupt sår, stötte hon in den ofvanför veka lifvet på vänstra sidan tätt intill skuldran samt nedsjönk därpå som vanmäktig till marken.
Leonela och Lotario stodo häpna och bestörta öfver en sådan tilldragelse och tviflade på verkligheten af hvad som inträffat, ännu när de sågo Camilla ligga utsträckt på marken badande i sitt blod. Förfärad och andlös skyndade Lotario i största hast fram för att draga ut dolken; men när han såg det obetydliga såret, hämtade han sig från den fruktan han dittills hyst och föll ånyo i förundran öfver den sköna Camillas förslagenhet, klokhet och utomordentliga uppfinningsförmåga. För att skyndsamt utföra hvad som erfordrades å hans sida, började han hålla en lång och sorglig veklagan öfver Camillas kropp, liksom om hon varit död, hvarvid han utöste mångfaldiga förbannelser icke blott öfver sig själf, utan äfven öfver den som varit anledningen till att bringa honom i sådant läge; och, som han visste att hans vän Anselmo lyddes på honom, sade han sådana saker, att en hvar som hört honom skulle hafva tyckt mycket mera synd om honom än om Camilla, till och med om han ansett henne för död.
Leonela tog henne i sina armar och lade henne på sängen, bedjande Lotario att skaffa någon som i hemlighet kunde förbinda Camilla; hon bad honom likaså om hans råd och mening angående hvad de skulle säga Anselmo om detta hans hustrus sår, om han händelsevis komme innan hon blefve frisk
