igen. Lotario svarade att man kunde säga hvad man ville, ty han kunde icke gifva något råd som dugde; han tillsade henne endast att söka stämma blodet; för eocen del begåfve han sig någonstädes, där inga människor mer skulle få se honom, och med alla tecken till häftig smärta och sinnesrörelse lämnade han huset.
Men, när han fann sig allena och på ett ställe där ingen kunde se honom, slog han alltjämt kors för sig af förundran öfver Camillas listiga påhitt och Leonelas så väl därtill passande sätt att skicka sig. Han tänkte på huru fullt viss Anselmo nu skulle vara att han ägde en ny Porcia till maka[1], och han längtade att träffa honom för att i gemensamt samspråk prisa den största osanning och skenbaraste sanning som någonsin kunnat upptäckas.
Leonela stämde under tiden, såsom det blifvit henne tillsagdt, blodet på sin härskarinna, hvilket dock ej var mera än hvad som behöfdes för att göra hennes bedrägeri trovärdigt: hon tvättade såret med något vin, förband det så godt hon kunde och fällde, under det hon skötte om henne, sådana yttranden som, äfven om inga andra liknande hade föregått, kunde hafva varit tillräckliga att öfvertyga Anselmo om att han i Camilla ägde ett verkligt dygdemönster. Till Leonelas ord kommo nu också andra af Camilla, som kallade sig feg och klenmodig, emedan just i rätta ögonblicket mod fattats henne att beröfva sig ett lif, som var henne i så hög grad förhatligt. Hon frågade sin tärna till råds om hon skulle berätta hela denna händelse för sin älskade make eller ej; men denna sade henne att hon ingenting borde säga, ty annars skulle hon försätta honom i nödvändighet att hämnas på Lotario, något som ej kunde ske utan stor fara för honom, och en snäll hustru vore förpliktad att icke gifva sin man anledning till stridigheter, utan fastmer att undanrödja alla sådana, så vidt det vore henne möjligt.
Camilla svarade att hon fullkomligt gillade hennes mening och skulle följa den, men i alla fall vore det så godt att hitta på hvad man skulle säga åt Anselmo om såret, som han ju icke kunde undgå att märka. Härtill genmälde Leonela att hon icke förstode sig på att ljuga, ens på narri. »Och jag, min vän, svarade Camilla, huru skall jag förstå mig på det, jag som icke skulle drista att uppfinna eller understödja en osanning, om det så gällde mitt lif? Och, när vi nu icke vela huru vi skola komma ifrån den här saken, så blir det
- ↑ Porcia, en dotter till Cato Uticensis och gift med sin kusin Marcus Junius Brutus, var en ädel kvinna och står för eftervärlden som et mönster af trogna hustrur, i det hon, sedan hennes man efter slaget vig Philippi störtat sig på sitt eget svärd, följde honom i döden genom att svälja glödande kol (år 41 före Kristi födelse).
