98
väl bäst att säga honom rena sanningen, så att han icke kommer på oss med någon oriktig framställning.»
— »Var obekymrad, señora, svarade Leonela; tills i morgon skall jag fundera på hvad vi skola säga honom, och kanske, efter såret är där det är, kan du dölja det så att han icke får se det, och Himlen skall vara så nådig att gynna våra afsikter, som äro gå rättrådiga och dygdiga. Lugna dig, min dyra härskarinna, och försök att stilla din sinnesrörelse, så att herrn icke finner dig uppskakad, och lämna så det öfriga åt min och Himlens omsorg, som alltid kommer goda förehafvanden till hjälp.»
Anselmo hade stått ytterst uppmärksam för att både med ögon och öron följa uppförandet af detta sorgespel, hvars innehåll var ett mord på hans ära, och med så ovanligt och verksamt känslouttryck uppträdde personerna däri, att de tycktes hafva förvandlats till fulla verkligheten af de roller, som de dock blott spelade. Han längtade mycket efter nattens ankomst och att få tillfälle att lämna huset och få träffa sin trogne vän Lotario, för att i hans sällskap lyckönska sig till den kostliga pärla han funnit i öfvertygelsen om sin hustru dygd. De båda kvinnorna sörjde för att honom gafs tid och lägenhet att komma ut, han försummade den icke och gick genast att uppsöka Lotario, och, när han träffat honom, då låter det sig sannerligen icke beskrifvas huru många gånger han tog honom i famn, hvad allt han berättade honom om sin belåtenhet och huru mycket han prisade Camilla.
Allt detta åhörde Lotario utan att kunna visa några tecken till glädje, ty för hans minne framställde sig tanken på huru bedragen Anselmo var och huru oförsvarligt han själf förorättade honom. Och, fastän Anselmo såg att Lotario icke var glad, trodde han det vara därför att Lotario lämnat Camilla sårad och varit skuld därtill; han sade därför till honom, bland annat, att han icke skulle vara ledsen för tilldragelsen med Camilla, ty utan tvifvel vore såret obetydligt, eftersom fruntimren aftalat att hemlighålla det för honom, och följaktligen vore ingenting att frukta. I stället borde Lotario hädanefter fröjda sig och glädjas med honom, då han genom Lotarios åtgärd och bistånd såg sig lyftad till den högsta sällhet han kunde önska sig, och han önskade att de för framtiden ej skulle hafva andra förströelser än att till Camillas lof författa verser, som som skulle föreviga hennes minne hos kommande tidehvarf. Lotario prisade hans goda föresats och
