Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/102

Den här sidan har korrekturlästs

98

blåsorna svänga i luften och nedfalla på hans grålles länd, kände han ett sting i sitt hjärta och en dödsångest, så att han hellre skulle hafva önskat att slagen träffat honom själf midt på ögonen in minsta hårstrå af åsnans svans. I denna förlägenhet och bekymmer kom han springande till sin herre, där denne låg vida värre tilltygad än som var honom kärt, hjälpte honom upp på Rocinante och sade till honom: »Señor, djäfvulen har tagit vid min grålle.»

— »Hvad för en djäfvul?» frågade D. Quijote.

— »Djäfvulen med oxblåsan», svarade Sancho.

— »Då skall jag snart få fatt på honom, genmälde D. Quijote, äfven om han gömde sig med din grålle i helvetets djupaste och mörkaste fängelsehålor. Följ mig, Sancho; vagnen åker långsamt, och med dess mulåsnespann skall jag ersätta dig förlusten af grållen.»

— »Det besväret behöfver ni inte göra er, señor, återtog Sancho; Ers Nåd kan stilla sin vrede, ty, som det tyckes mig, har djäfvulen redan låtit grållen löpa, och han kommer nog tillbaka.»

Och så förhöll det sig verkligen; djäfvulen hade nämligen ridit omkull med grållen, för att härma D. Quijote och Rocinante, och gick sedan till fots emot byn, och åsnan kom tillbaka till sin herre.

— »I alla fall, sade D. Quijote, vore det skäl att bestraffa denne djäfvuls ohyfsade beteende på någon af personerna i vagnen, om det så vore kejsaren själf.»

— »Det skall Ers Nåd slå ur hågen, återtog Sancho, och följ i stället mitt råd, hvilket går ut på att man aldrig skall söka gräl med skådespelare, ty de få medhåll öfverallt. Jag har sett en skådespelare, som suttit i häkte för två dråp, gå fri och komma från saken utan alla kostnader. Ers Nåd skall veta att, eftersom de äro ett muntert och lustigt släkte, så gynnas de af hvar man, beskyddas, understödjas och värderas af hvar man, isynnerhet då de äro medlemmar af ett kungligt eller af öfverheten privilegieradt sällskap[1], ty allesammans eller åtminstone flertalet sådana likna prinsar med afseende på dräkt och hållning.»

— »Detta oaktadt, svarade D. Quijote, skall skådespelaredjäfvulen icke få gå och skräppa öfver hvad han gjort, om också hela människosläktet toge honom under sitt beskydd.»

Med dessa ord vände han sig om efter vagnen, som redan hunnit mycket nära byn, och skrek och ropade aflåtligt: »Håll, vänta, muntra, glada skara! jag skall lära er huru man be-

  1. I början af 17:e århundradet var Spanien öfversvämmadt af kringresande »teaterband», som med hänsyn både till de uppträdande personernas vandel och deras sätt att uppfatta och framställa konsten lämnade mycket, ibland kanske allt öfrigt att önska. För att stäfja de häraf härflytande olägenheterna, förbjöds till en början allt uppträdande af dylika sällskaper; men, när detta icke hjälpte, gafs kungligt tillstånd åt ett inskränkt antal, först sex, sedan tolf, att göra teater i landsarten, och dessa särskildt befullmäktigade trupper kallades därför compañias reales eller de título. Hvad Sancho här säger om dessa kringresande skådespelare i allmänhet bestyrkes till alla delar af ett memorial, som af en sakförståndig person ingafs till Filip III; troligen har väl också någon verklig tilldragelse legat till grund för hvad han berättar om skådespelaren, som suttit i häkte för två dråp och ändå gick fri, ty under Filip IV, således ännu senare än på Cervantes tid, slapp en aktris Barbara Coronel genom sin onkels inflytande vid hofvet från dödsstraffet, ehuru hon mördat sin egen man.