handlar åsnor och andra djur, af hvilka vandrande riddares väpnare betjäna sig för att rida.»
D. Quijote ropade så högt att de på vagnen hörde och förstodo det, och, då de af orden slöto sig till den talandes afsikter, så hoppade i ett nu Döden ned från vagnen, och efter honom kejsaren, djäfvulen-formannen och ängeln; drottningen och guden Cupido stannade icke heller kvar, och alla togo upp stenar och ställde sig i en rad, redo att mottaga D. Quijote med de hvassa stenarna. När D. Quijote såg dem uppställda i en så manhaftig skara, med höjda armar och färdiga att med kraft slunga stenarna emot honom, höll han in sin Rocinante och öfverlade huru han skulle kunna angripa dem med minsta fara för sin person. Under det han sålunda höll stilla, kom Sancho till stället och, då han såg honom i beredskap att anfalla den välordnade truppen, sade han till honom: »Ack, det vore alltför stor galenskap att inlåta er på ett dylikt äfventyr! Betänk, nådig herre, att mot sådana bäckfrikadeller och hufvudskallenötter[1] finnes det intet försvarsmedel på jorden, annat än att smyga sig in under en metallklocka och gömma sig där. Äfven bör man taga i betraktande att det snarare är dumdristighet än tapperhet att en man ensam angriper en hel här, i hvilken Döden befinner sig och kejsare strida i egen person, och som består af goda och onda änglar. Och om öfvervägandet häraf inte kan förmå er att hålla er lugn, så må ni bevekas härtill af den visshet ni har att, om också de där människorna se ut som kungar, furstar och riddare, så finnes det likväl inte bland dem någon enda vandrande riddare.»
— »Ja, nu Sancho, sade D. Quijote, har du träffat rätta fläcken, som kan och skall förmå mig att frångå mitt redan fattade beslut. Såsom jag många gånger förut har sagt dig, kan och skall jag icke draga svärdet mot någon som ej är slagen till riddare. På dig, Sancho, beror det, om du vill utkräfva hämnd för den skymf man tillfogat din grålle; så skall jag från denna plats bistå dig med tillrop och goda råd.»
— »Det är inte skäl. señor, återtog Sancho, att utkräfva hämnd på någon, ty det tillhör inte goda kristna att hämnas oförrätter; dessutom skall jag nog utverka af min grålle att han öfverlämnar vedergällningen åt mitt godtfinnande, hvilket går ut på att i lugn och ro tillbringa de återstående dagar, som himlen ännu låter mig lefva.»
— »Eftersom detta är ditt beslut, genmälde D. Quijote, du hederlige Sancho, kloke Sancho, kristligt sinnade Sancho
- ↑ sopas de arroyo y tente bonete. Sopas äro brödbitar som blifvit doppade i vin, soppa eller dylikt, för att ätas; sopas de arroyo bli då sådana bitar eller stycken, som tagits ur en bäck, d. v. s. kiselstenar. Tente bonete förekommer eljest blott i talesättet á tente bonete, som betyder hårdnackadt, ihärdigt; här begagnar Cervantes det i en bokstafstrognare mening: häll fast dig, mössa! nämligen till skydd mot stenregnet.
