104
af grållen och lämnade honom fritt och ymnigt bete. Men han sadlade icke af Rocinante, emedan det var hans herres uttryckliga befallning att vid de tillfällen, då de gjorde halt ute på fria fältet eller icke sofvo under sotad ås, han aldrig fick taga sadeln af Rocinante, enligt den gamla sedvänjan som de vandrande riddarne stadgat och iakttagit, nämligen att aftaga betslet och hänga det på sadelknappen; men att taga sadeln af hästen — tycker någon det? Detta iakttog därför Sancho och gaf hästen samma frihet som åsnan. Vänskapen mellan denna och Rocinante var så ensam i sitt slag och så fast knuten att, enligt en sägen som gått från far till son, man allmänt antager att författaren till denna sannfärdiga historia skrifvit hela särskilda kapitel därom; men, för att vårda den värdighet och höfviskhet som tillkommer en hjältehistoria sådan som denna, har han icke intagit dem däri. Visserligen har han stundom glömt denna föresats och berättat att, så fort de båda djuren kommo tillsammans, de genast började gnida sig mot hvarandra, och, då de blifvit trötta därpå och fått nog däraf, lade Rocinante sin hals öfver grållens manke, så att den sträckte sig fram öfver denna mera än en aln på andra sidan, och på detta sätt, eftertänksamt seende ned i marken, kunde de båda stå hela tre dagar i sträck, eller åtminstone så länge som hungern tillät det och icke tvang dem att söka föda. Ja, jag säger till och med att författaren påstås hafva efterlämnat en skrifven uppsats, hvaruti han jämfört deras vänskap med den som förenade Nisus och Euryalus, Pylades och Orestes, och, om detta är sant, bör man väl kunna förstå huru fast vänskapen mellan dessa bägge fredliga djur måste hafva varit, till allmän beundran, men äfven till blygd för människorna, som så illa veta bevara hvarandras vänskap. Och därför heter det i visan:
och en annan sjöng, att den ene vännen blir en törntagg i ögat på den andre.[2] Och ingen må tycka att författaren gått för långt, då han jämfört dessa djurs vänskap med den mellan människorna, ty af djuren hafva människorna erhållit många anvisningar och lärt många viktiga saker, såsom af storkarna att sätta klistir, af hundarna att kräkas och vara tacksamma, af tranorna vaksamhet, af myrorna omtanken för kommande behof, af elefanterna anständighet och af hästen trohet i tjänsten[3].
Slutligen lade sig Sancho att sofva under ett korkträd, och D. Quijote inslumrade under en väldig ek. Men blott en
- ↑ Detta verspar är taget från sjätte kapitlet af Las Guerras Civiles de Granada af Ginéz Pérez de Hita, där författaren berättar om en idrottslek (juego de cañas, en af morerna införd lek med rörstafvar), som släkterna Zegrí och Abencerraje i Granada anställde och i hvilken en af den förra dödades samt en af den senare sårades, hvarigenom hat och partistrider uppstodo. Den nämnda historiska romanen, isynnerhet dess första del (tryckt 1585), anses vara bland de yppersta i sitt slag i hela spanska litteraturen.
- ↑ Originalets ordstäf lyder: De amigo á amigo la chinche en el ojo, och användes, enligt Clemencin, om den som påstår sig vara en annans vän, men ej handlar som sådan.
- ↑ Plinius d. äldre är Cervantes’ sagesman för de uppgifter som här lämnas, blott med den skillnad att den förre tillskref den egyptiske fågeln Ibis det som den senare tillskrifver storken.
