kort stund hade förflutit, då den senare väcktes af ett lätt buller som han hörde bakom sig; han spratt upp, såg sig omkring och lyssnade för att höra efter hvarifrån bullret kom, och han fann att det var två män till häst, af hvilka den ene lät sig glida ned från sadeln och sade till den andre: »Stig af, min vän och tag betslen af hästarna; ty efter mitt förmenande finnes på detta ställe gräs i öfverflöd för dem, och därjämte den stillhet och ensamhet hvaraf mina älskogstankar äro i behof.»
Att säga detta och sträcka ut sig på marken var ett ögonblicks verk, och, i det han kastade ned sig, slamrade rustningen hvilken han var iklädd, ett ofelbart tecken, hvaraf D. Quijote förstod att det måste vara en vandrande riddare. Han närmade sig därför den sofvande Sancho, drog honom i armen och fick honom med ej ringa möda vaken samt hviskade till honom: »Käre Sancho, vi hafva ett äfventyr».
— »Gud låte det få en god utgång för oss, svarade Sancho; men hvar, käre herre, håller det nådiga äfventyret hus?»
— »Hvar, Sancho? återtog D. Quijote; vänd dina ögon dit bort och skåda, så skall du få se en vandrande riddare ligga utsträckt, som, efter hvad det tyckes mig, icke måtte vara öfvermåttan glad; ty jag såg honom hoppa af hästen och sträcka ut sig på marken med allehanda tecken till bedröfvelse, och, då han lade sig ned, slamrade hans rustning.»
— »Nå, på hvad ser Ers Nåd, frågade Sancho, att detta är ett äfventyr?»
— »Icke vill jag påstå, svarade D. Quijote, att detta redan nu är ett fullständigt äfventyr, utan snarare början till ett dylikt, ty på detta sätt börjas äfventyr alltid. Men tyst, ty, efter hvad jag hör, stämmer han en luta eller zittra och, som han harsklar sig och vill klara strupen, bereder han sig utan tvifvel till att sjunga något.»
— »Minsann är det inte så, sade Sancho, och han är nog en riddare af den förälskade sorten.»
— »Bland vandrande riddare finnes ingen som ej är förälskad, sade D. Quijote; men låtom oss lyssna, ty då skola vi få en uppslagsände till hans tankars nystan, såvida han verkligen sjunger; ty hvaraf hjärtat fullt är, däraf talar munnen.»
Sancho ämnade svara sin herre, men Skogsriddarens röst, som hvarken var särdeles god eller särdeles dålig, hindrade honom därifrån, och båda stodo där nu uppmärksamma och hörde på hvad han sjöng; det var följande
