106
och efter din, min vilja skall sig böja;
ej nånsin skall jag egenvilja röja,
i lydnad inför dig fly mina dagar.
med tystnad och med död jag mig vill nöja;
men bjuder du det, jag min röst skall höja,
mitt hjärtas kval jag högt mot himlen klagar.
ty vek som vax och hård som diamanten
allt efter kärleks bud jag skall mig ställa.
utaf min trohet skåda underpanten:
Blott hvad du ristat däruti skall gilla.
Med ett ack! som tycktes framtränga ur hans hjärtas innersta, slöt Skogsriddaren sin sång och efter en kort stund sade han: »O du skönaste och otacksammaste kvinna på hela jordens krets! Huru! skulle det vara möjligt, högborna Casildéa af Vandalien, att du tillåter denne din i kärlek fångne riddare att förgås och omkomma under beständiga irrfärder och svåra och hårda vedermödor? Ar det icke nog för dig att jag tvingat dem alla att erkänna dig för den skönaste på jorden, alla riddarna af Navarra och Leon, alla Tartessier[1], alla Kastilianare och slutligen alla riddare af la Mancha?»
— »Det är icke sant, inföll här D. Quijote, ty jag är från la Mancha och har ännu aldrig erkänt något sådant, och jag hvarken kunde eller borde bekänna någonting så förklenande för min härskarinnas skönhet; och den här riddaren, det ser väl du, Sancho, är ej vid sina fulla sinnen. Men låtom oss lyssna, kanske kommer han att yppa ännu mera för oss.»
— »Det gör han nog, sade Sancho, ty han bär sig åt precis som om han ämnade jämra sig en hel månad i sträck.»
Detta skedde likväl icke; ty, så snart Skogsriddaren märkte att det talades i hans närhet, reste han sig upp utan att fortfara med sin klagan, och sade med hög, men likväl vänlig stämma: »Hvem är där? och af hvad stånd? Tillhören I de gladas eller de bedröfvades antal?»
- ↑ Tartessus var en urgammal stad på Spaniens sydöstra kust, men som redan på romarnes tid icke längre existerade.
