— »De bedröfvades», svarade D. Quijote.
— »Kom då hit till mig, sade Skogsriddaren, och var viss på att ni kommer till själfva sorgsenheten och bedröfvelsen.»
När D. Quijote hörde ett så vänligt och om djup känsla vittnande svar, gick han fram till honom, och Sancho gjorde likaledes. Den veklagande riddaren fattade D. Quijote vid armen och sade: »Sätt er här, herr riddare, ty för att förstå att ni är det, och därtill en af dem som bekänna sig till det vandrande ridderskapet, är det mig nog att jag funnit er på detta ställe, där ert sällskap utgöres af ensamheten och nattens svalka, detta de vandrande riddarnas naturliga nattläger och sedvanliga bostad.»
Härpå svarade D. Quijote: »Jag är en riddare och tillhör den orden ni nämnt; och, ehuru bedröfvelse, olyckor och motgångar hafva sitt rätta hemvist i min själ, har likväl icke därför medkänslan för andras lidanden förjagats därifrån. Edra, det uppfattade jag af de verser dem ni sjöng för få ögonblick sedan, äro kärlekskval, jag menar att de härröra af den kärlek ni hyser till den otacksamma sköna, som ni nämnt under er klagan.»
Medan de på detta sätt samtalade med hvarandra, hade de redan i frid och vänskap satt sig ned på den hårda marken, alldeles som om de icke vid morgonens inbrott ämnade bryta halsen af hvarandra.
— »Är det kanske, herr riddare, frågade han från skogen vår D. Quijote, också edert öde att vara förälskad?»
— »Till min olycka är jag det, svarade D. Quijote; ehuru, om lidandena härröra från ett sträfvande, som är riktadt mot ett skönt mål, böra de snarare anses för en himlens nåd än såsom en olycka.»
— »Det är sant, svarade Skogsriddaren, så vida icke vårt förstånd och vår tankeförmåga grumlas genom bevis på förakt, hvilka, om de ofta upprepas, få utseende af hämnd.»
— »Aldrig har jag blifvit föraktad af min härskarinna», genmälde D. Quijote.
— »Nej, det är då visst och sant, inföll Sancho som stod bredvid; ty vår fröken är som ett tamt litet lamm, hon är mjukare än en klick smör.»
— »Är det där eder vapendragare», frågade Skogsriddaren.
— »Ja, det är det», svarade D. Quijote.
