4 Plinius d. äldre är Cervantes’ sagesman för de uppgifter som här lämnas, blott med den skillnad att den förre tillskref den egyptiske fågeln Ibis det som den senare tillskrifver storken.
5 Tartessus var en urgammal stad på Spaniens sydöstra kust, men som redan på romarnes tid icke längre existerade.
TRETTONDE KAPITLET.
Hvaruti äfventyret med Skogsriddaren fortsättes, jämte det förnuftiga, ovanliga och behagliga samtal som ägde rum mellan de båda vapendragarna.
Riddare och vapendragare hade nu skilts åt; de senare berättade för hvarandra sina lefnadsöden, de förra sina kärleksäfventyr; men historien omförmäler först tjänarnas samtal och fortsätter därpå med det mellan herrarna. Således berättar den att, så snart vapendragarna aflägsnat sig ett stycke från herrarna, sade Skogsriddarens tjänare till Sancho: »Ett mödosamt lif är det som vi vapendragare åt de vandrande riddarna tillbringa och framlefva, värde herre; vi äta i sanning vårt bröd i vårt anletes svett, hvilket ju är en af de förbannelser som Gud lagt på våra första föräldrar.»
— »Man kan också säga, tillade Sancho, att vi äta det i våra kroppars kyla, ty hvem uthärdar mera hetta och mera köld än de vandrande riddarnas stackars vapendragare? Och det vore ändå inte så illa i fall vi åtminstone finge mat, eftersom
om blott man har att äta;
men ibland kan det hända att en hel dag förgår, eller till och med två, utan att vi få någon frukost i munnen, utom vinden som blåser in i den.»
— »Allt det där kan ändå tålas och fördragas, sade han från Skogen, genom hoppet om en kommande belöning, ty,
