110
om den vandrande riddare, i hvilkens tjänst vapendragaren är, icke har allt för stor otur, så erhåller vapendragaren förr eller senare såsom belöning allra minst ett präktigt ståthållarskap öfver någon ö, eller också ett grefskap af den goda sorten.»
— »Jag, genmälde Sancho, har redan sagt min herre att jag är belåten med ståthållarskapet öfver någon ö; och han är så ädelmodig och frikostig att han lofvat mig det vid många skilda tillfällen.»
— »Jag, sade han från Skogen, nöjer mig med ett domprosteri för mina tjänster, och min herre har redan skaffat mig ett, och det som heter duga.»
— »Då, sade Sancho, måtte Ers Nåds herre vara riddare på kyrkligt manér, efter han kan tilldela sina trogna vapendragare dylika förmåner; min är däremot blott och bart lekman, ehuru jag minns när förståndiga, fastän enligt mitt förmenande illasinnade personer ville tillråda honom att sträfva efter att bli ärkebiskop, men han ville inte bli annat än kejsare, och jag var den gången mycket rädd att han skulle kunna få för sig att vilja ägna sig åt Kyrkan, emedan jag inte är behörig att inneha några prebenden, för jag skall säga Ers Nåd rent ut, att, fast jag ser ut som en människa, så är jag ett för stort fä för att höra Kyrkan till.»
— »Däri misstar sig verkligen Ers Nåd, sade han af Skogen; ty ö-ståthållarskapen äro inte alltid de bästa. Det finns somliga som äro snedvridna, andra fattiga, några dystra, och, kort sagdt, äfven det stoltaste och bäst ordnade har med sig en tung börda af bekymmer och olägenheter, som den stackaren, hvilken fått ståthållarskapet på sin lott, tager på sina skuldror. Vida bättre vore det om vi, som åtagit oss denna fördömda tjänst, lugnt begåfve oss hem igen och roade oss med trefligare sysselsättningar, sådana som till exempel med jakt och fiske; ty hvilken vapendragare på jorden är väl så fattig att han inte har i sin ägo en liten häst och ett par jakthundar och ett metspö, för att roa sig med i sin by?»
— »Mig fattas ingenting af det där, svarade Sancho. Visserligen har jag ingen häst, men jag har en åsna, som är dubbelt så mycket värd som min herres häst. Gud gifve mig ett dåligt år, om det också blefve det nästa, i fall jag skulle byta bort henne mot honom, till och med om man gåfve mig fyra skäppor korn i mellangift. Ers Nåd tror väl att det är skämt att min grålle — ty min åsna är grå till färgen, — är värd så mycket; och jakthundar skulle då inte fattas mig, eftersom
