Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/115

Den här sidan har korrekturlästs
111

sådana finnas till öfverflöd i min by, och därtill kommer också att jakten är roligast, när den sker på andras bekostnad.»

— »Rent ut och uppriktigt sagdt, herr vapendragare, återtog han från Skogen, har jag beslutat mig att ge på båten de här riddarnes galna tillställningar och att laga mig hem till min by igen och uppfostra mina små barn af hvilka jag har tre så vackra som tre orientaliska pärlor.»

— »Två stycken har jag, sade Sancho, som kunna uppvisas för påfven själf, i synnerhet flickan, som jag, om Gud är skall uppfostra till grefvinna, fastän hennes mor är emot det.»

— »Och hur gammal är den nådiga fröken, som uppfostras till grefvinna?» frågade han af Skogen.

— »Femton år, kanske två mer eller två mindre, svarade Sancho; men hon är lång som en lans, frisk som en majmorgon, och stark som en arbetskarl.»

— »Detta är egenskaper, svarade han från Skogen, som äro tillräckliga för att bli inte blott grefvinna, utan till och med en nymf i den gröna skogen. Åh, sån’t litet as! hvad den slynan måtte ha för kraft i kroppen!»

Men härpå svarade Sancho något förargad: »Hon är inte något as[1], inte heller har hennes mor varit det, och med Guds hjälp skall ingendera bli det, så länge jag lefver; tala därför anständigare, ty, eftersom Ers Nåd blifvit uppfostrad bland vandrande riddare, hvilka äro höfligheten själf, tyckas mig era ord inte rätt passande.»

— »O, huru Ers Nåd missförstår det som är ämnade till loford, herr vapendragare!» återtog han af Skogen. »Huru! vet ni inte att, när en adelsman på arenan ger tjuren en duktig lansstöt[2] eller när eljest någon uträttat något förtjänstfullt, plägar folket ropa: ’Åh, si’cket as te’ göra det bra!’ Och det som i detta uttryck ser ut som en skymf, det är just ett utmärkt beröm, och ge ni fan, señor, de söner och döttrar, som ej uträtta sådana ting som förtjäna att man kan tilldela deras föräldrar dylika loford.»

— »Ja, jag skall så göra, gaf Sancho till svar; men på sådant vis och af samma skäl skulle Ers Nåd kunna vräka på mig och barnen och hustru min att vara as allesammans, för allt hvad de säga och göra är så ypperligt att det förtjänar dylika loford; och, för att jag åter skall få råka dem, ber jag Gud frälsa mig från alla dödssynder, hvilket blir detsamma som att fria mig från den vådliga vapendragartjänst, i hvilken jag nu råkat för andra gången, lockad och narrad af

  1. Att Sancho blir stött öfver att höra sin dotter tituleras så vanvördigt, kan ju ej förtänkas honom; men det löjliga är att han själf vid ett föregående tillfälle (sid. 222 i delen I. 2 yttrat sig i alldeles samma ordalag om Dulcinea af Toboso, när han erfor att denna icke var någon prinsessa, utan helt enkelt Lars Corchuelos dotter, och att han än en gång (strax i början af 21:a kapitlet af denna del) använder samma uttryck för att ge luft åt sin förtjusning öfver Quiterias hår. Originalet har hideputa, hvilket betyder skökobarn samt af Stjernstolpe och A. L. återgifvits med ett ungefär likadant ord; det brukas än i dag alldeles på samma sätt som af Sancho och hans stallbroder, dels såsom skällsord, dels såsom ett burleskt uttryck af belåtenhet. På detta ställe, liksom på de två andra nyss anförda, är det tydligen den senare skiftningen i betydelsen som skall återgifvas, och den skall återgifvas på ett sätt, som ej förefaller främmande för andra öron; öfversättaren försökte förra gången med ett anfäkta, men här är detta för matt, det kan användas af hvem som helst, och för att åtminstone något så när få fram det komiska i hela uppträdet fanns ej annat råd än att i öfversättningen liksom i originalet lita till »die göttliche Grobheit».
  2. Tjurfäktningar hörde i äldre tider till »adeligt folks öfning», och det var därför ej ovanligt att unga män af högsta börd uppträdde som aficionados, d. v. s. som amatörer. Nu åter förekomma sådana ytterst sällan, och denna nobla (!) sport bedrifves nästan uteslutande af personer med långvarig yrkesbildning, toreros. Den viktigaste rollen har naturligtvis den som dödar tjuren och som därför heter el matador (dödaren) eller numera med ett finare namn el espada (värjan); dessa åtnjuta det största anseende, öfverhopas med dyrbara presenter och inbjudas till prinsar, hertigar, markiser, grefvar, kort sagdt öfverallt i le beau monde.