öfverge honom, äfven om han gör aldrig så många galenskaper.»
— »Allt det där är mycket bra, min herr broder, sade han af Skogen; men, om en blind leder en blind, är det ju fara värdt att de båda falla i gropen. Bättre är det att vi i god ordning dra oss ur spelet och bege oss hem till vår krubba, ty den som söker äfventyr finner inte alltid behagliga.»
Sancho spottade tidt och ofta, och, efter hvad det syntes, var det ett slags tjockt och en smula torrt spott; och, då den medlidsamme skogsvapendragaren såg detta, sade han: »Mig tyckes att af pratandet låda våra tungor vid gommen, men jag har ett slemlösande medel hängande på min hästs sadelbom, och det är någonting förträffligt.» Han steg upp från marken och kom strax därpå tillbaka med en stor vinbälg och en pastej som mätte en half aln; och detta är ingen öfverdrift, ty den innehöll en kanin, så stor att Sancho, då han kände på pastejen, trodde att det var en hel bock och icke bara en killing. När Sancho såg den, sade han: »Och sådant har Ers Nåd med sig?» — »Hvad trodde ni då? svarade den andre; jag är väl ingen sådan där vapendragare som lefver på vatten och bröd? Bättre munförråd har jag med mig på hästländen än en general för med sig, då han är på marsch.»
Sancho åt utan att låta bedja sig två gånger, och slukade i mörkret i sig bitar så stora som knutarna på ett tjuderrep och sade: »Ja Ers Nåd är en ärlig och riktig vapendragare; ni är lik en kvarn som alltid är i rörelse och mal, ni är präktig och frikostig, såsom denna festmåltid visar, hvilken, om den också inte kommit hit genom trolleri, åtminstone ser ut som om den gjort det. Ni är inte barskrapad och eländig som jag, hvilken i min matsäck inte har något annat än en bit ost, som är så hård att man kunde slå in skallen på en jätte med den, och bredvid den ligga ett par dussin johannisbröd och lika många hassel- och valnötter, tack vare min herres tarflighet och tack vare den åsikt han hyser och den regel han håller fast vid, att vandrande riddare inte få uppehålla och nära sig af annat än torkad frukt och fältets örter.»
— »I sanning, min broder, återtog han af Skogen; min mage lämpar sig inte för mjölktistel, vildpäron och stensöta. Våra herrar må ha det på sitt vis med sina åsikter och riddarlagar och må äta hvad dessa lagar föreskrifva; jag har en påse kallmat med mig, och här har jag vinbälgen hängande
