— »Just därför vidhåller jag, sade han af Skogen, att vi skola sluta upp med att söka äfventyr, och, då vi ha godt hembakadt bröd, vilja vi inte springa efter tårtor, utan i stället återvända till våra hemvist, där Gud nog träffar oss, om han så vill. Tills min husbonde kommit till Zaragoza, stannar jag i hans tjänst, sedan skola vi nog allesammans komma sams med hvarandra.»
Korteligen, så mycket pratade och så rundligt drucko de båda hederliga vapendragarna, att det slutligen blef nödvändigt att sömnen band deras tungor och lindrade deras törst, ty att släcka den helt och hållet var omöjligt. Och liggande på detta sätt, hvardera af dem med handen på den nästan tömda vinbälgen och med de hälftuggade matbitarna i munnen, sjönko de i sömn; och där vilja vi för denna gång lämna dem för att berätta hvad som tilldrog sig mellan Skogsriddaren och honom af den Sorgliga Skepnaden.
Noter.
1 Att Sancho blir stött öfver att höra sin dotter tituleras så vanvördigt, kan ju ej förtänkas honom; men det löjliga är att han själf vid ett föregående tillfälle (sid. 222 i delen I. 2 yttrat sig i alldeles samma ordalag om Dulcinea af Toboso, när han erfor att denna icke var någon prinsessa, utan helt enkelt Lars Corchuelos dotter, och att han än en gång (strax i början af 21:a kapitlet af denna del) använder samma uttryck för att ge luft åt sin förtjusning öfver Quiterias hår. Originalet har hideputa, hvilket betyder skökobarn samt af Stjernstolpe och A. L. återgifvits med ett ungefär likadant ord; det brukas än i dag alldeles på samma sätt som af Sancho och hans stallbroder, dels såsom skällsord, dels såsom ett burleskt uttryck af belåtenhet. På detta ställe, liksom på de två andra nyss anförda, är det tydligen den senare skiftningen i betydelsen som skall återgifvas, och den skall återgifvas på ett sätt, som ej förefaller främmande för andra öron; öfversättaren försökte förra gången med ett anfäkta, men här är detta för matt, det kan användas af hvem som helst, och för att åtminstone något så när få fram det komiska i hela uppträdet fanns ej annat råd än att i öfversättningen liksom i originalet lita till »die göttliche Grobheit».
2 Tjurfäktningar hörde i äldre tider till »adeligt folks öfning», och det var därför ej ovanligt att unga män af högsta börd uppträdde som aficionados, d. v. s. som amatörer. Nu åter förekomma sådana ytterst sällan, och denna nobla (!) sport bedrifves nästan uteslutande af personer med långvarig yrkesbildning, toreros. Den viktigaste rollen har naturligtvis den som dödar tjuren och som därför heter el matador (dödaren) eller numera med ett finare namn el espada (värjan); dessa åtnjuta det största anseende, öfverhopas med dyrbara presenter och inbjudas till prinsar, hertigar, markiser, grefvar, kort sagdt öfverallt i le beau monde.
