därpå, innan den rätta tiden och stunden därtill kommer eller det af mognad faller från trädet.»
— »Men allt detta oaktadt, genmälde den från Skogen, måste vi slåss åtminstone en halftimme.»
— »Visst inte, återtog Sancho, jag skall väl inte vara så ohöflig och otacksam att jag inlåter mig i gräl med den som jag ätit och druckit med, saken må nu vara aldrig så obetydlig. Och när man dessutom inte känner någon vrede och förargelse, så hvem tusan skulle ge sig till att slåss utan all anledning?»
— »Därför, sade han från Skogen, vill jag föreskrifva ett riktigt verksamt medel, som består däri att, innan vi börja slåss, jag helt sakta närmar mig Ers Nåd och ger er tre eller fyra duktiga örfilar, så att ni tumlar i backen, och med dem skall jag nog få er att väcka er vrede, om den också sofve hårdare än en sjusofvare.»
— »Mot den utvägen vet jag en annan, sade Sancho, som inte står tillbaka för den; jag tar en knölpåk, och, innan Ers Nåd hinner väcka min vrede, vill jag med ett kok stryk insöfva er vrede så, att den aldrig mer vaknar upp utom möjligen i en annan värld, där man tillräckligt vet att jag inte är den som låter spela mig på näsan af någon, och enhvar må se till att sköta sitt. Det klokaste torde emellertid vara att hvar och en låter sin vrede hvila; ty ingen kan skåda den andre i hjärtat, och mången går ut efter ull och kommer klippt hem, och freden är välsignad af Gud och kifvet förbannadt; ty, om en jäktad, plågad och instängd katt förvandlas till ett lejon, så vete Vår Herre hvad jag, som ju är en människa, kan bli förvandlad till. Och härmed vill jag också genast från början låta er veta, min nådige herr vapendragare, att allt ondt och fördärfligt, som skulle kunna följa af vår strid, kommer att skrifvas på er räkning.»
— »Mycket bra, svarade han från Skogen; Vår Herre låter det väl bli dager, och då få vi se vidare.»
Under tiden började redan tusentals fåglar drilla i träden och tycktes med sina mångfaldiga glada sånger bjuda en välkomsthälsning åt den friska morgonrodnaden, som redan från österns dörrar och balkonger visade sitt älskliga anlete och ur sina lockar skakade en oräknelig mängd flytande pärlor, i hvilkas ljufva vätska blommorna badade sig och äfven tycktes utgjuta och låta nedregna fint hvitt pärlstoft. De smidiga pilträden utsvettades vederkvickande manna, källorna porlade muntert, bäckarna sorlade, skogarna lifvades och ängarna
