Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/127

Den här sidan har korrekturlästs
123

ni väl säga om jag är den D. Quijote, som ni påstod eder hafva besegrat.

— »På detta svara vi er, genmälde Spegelriddaren, att ni liknar densamme riddaren som jag besegrat liksom det ena ägget liknar det andra; men, eftersom ni säger att ni förföljes af trollkarlar, vågar jag inte med visshet afgöra huruvida ni är den jag menar eller ej.»

— »För mig är detta tillräckligt, genmälde D. Quijote, for att komma mig att tro att ni varit offer för ett bedrägeri; för att likväl fullständigt taga eder därutur, så låtom våra hästar föras fram, och inom kortare tid än ni behöft för att lyfta edert visir skall jag, såvida Gud och min härskarinna och min armstyrka stå mig bi, skåda edert ansikte, och ni kommer att få se att jag icke är den besegrade D. Quijote som ni tror.»

Härmed afslutade de sitt samtal och bestego sina hästar, och D. Quijote vände Rocinante för att få så mycket utrymme på fältet som erfordrades för att, sedan han åter gjort vändning, sammandrabba med sin motståndare, och detsamma gjorde Spegelriddaren. Men D. Quijote hade ännu ej hunnit rida tillbaka mer än tjugufyra steg, då han hörde sig anropas af Spegelriddaren, båda gjorde halt på halfva vägen, och Spegelriddaren sade till D. Quijote: »Betänk väl, herr riddare, att villkoret för vårt envig är att, som jag förut nämnt, den besegrade kommer att öfverlemnas åt segrarens fullkomliga godtycke.»

— »Det villkoret känner jag redan till, genmälde D. Quijote; dock med det förbehåll att hvad som ålägges och anbefalles den besegrade icke får öfverskrida ridderlighetens gränser.»

— »Nej, det förstås», svarade Spegelriddaren.

I detta ögonblick föllo D. Quijotes blickar på vapendragarens märkvärdiga näsa, och han blef icke mindre förvånad än Sancho, utan tvärtom i så hög grad att han ansåg vapendragaren för ett missfoster, eller för en människa af alldeles nytt slag, som eljest ej förekommer i världen.

När Sancho såg sin herre rida tillbaka för att taga sats, ville han ej stanna kvar ensam hos den stornäsige; ty han var rädd för att, om den näsan gåfve hans egen blott en enda knäpp, skulle det bli slut på allt kämpande från hans sida, eftersom han vare sig af stöten eller af förskräckelsen komme att falla till marken. Han sprang efter sin herre, fattade Rocinante i stigbygelsremmen, och, då han ansåg ögonblicket