Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/128

Den här sidan har korrekturlästs

124

vara inne för att D. Quijote skulle vända om till anfall, sade han till honom: »Jag bönfaller hos Ers Nåd, käre herre, att, innan ni gör helt om för att drabba samman, ni hjälper mig upp i det här korkträdet, hvarifrån jag mycket behagligare för min egen del och bättre än här nedifrån marken kan åskåda den tappra dust som Ers Nåd ärnar utkämpa med denne riddare.»

— »Jag tror snarare, gade D. Quijote, att du vill i höjden och upp på läktaren[1] för att utan fara kunna åse tjurfäktningen.»

— »Jag säger som sanningen är, gaf Sancho till svar, det där åbäket till näsa, Som den här vapendragaren bär på; inger mig ångest och fruktan, och jag törs inte stanna kvar hos honom.»

— »Det är visserligen sådan, sade D. Quijote, att, vore tag icke den jag är, skulle den också skrämma mig. Kom därför, så skall jag hjälpa dig att klättra upp dit du vill.»

Medan D. Quijote hjälpte Sancho upp i korkträdet, tog Spegelriddaren så mycket utrymme för sitt anlopp som han ansåg nödigt, och, troende att D. Quijote gjort detsamma, inväntade han hvarken den sedvanliga trumpetstöten eller någon annan signal till stridens början, utan vände om sin häst, som hvarken var mera lättfotad eller af bättre utseende än Rocinante, och red i dess snabbaste galopp, som var ett måttligt traf, framåt för att drabba samman med sin motståndare; men, då han såg denne upptagen af att hjälpa Sancho med klättringen, drog han betslet åt sig och gjorde halt midt i anloppet, hvarför hans häst var honom ytterst tacksam, emedan han ej mera kunde röra sig. D. Quijote, som trodde att hans motståndare rede emot honom med största hastighet, tryckte kraftigt sporrarna i Rocinantes länder, de eländiga, och satte härigenom sådan fart i honom, att historien nämner detta såsom den enda gången då han setts hafva galopperat en liten smula, ty de andra gångerna var det blott ett omisskänneligt traf, och ingenting mera. Med denna rasande, hittills exempellösa häftighet stormade han fram till det ställe där Spegelriddaren höll och var upptagen med att köra sporrarna in i sin häst ända till knapparna[2], utan att han kunde få den en tumsbredd från den fläck där han stannat under anloppet. I detta gynnsamma ögonblick och tillfälle anträffade D. Quijote sin motståndare besvärad af sin häst och sysslande med lansen, som han ej förstod eller ej hade tillräckligt rådrum att fälla. D. Quijote, som ej gaf akt på dessa olägenheter, drabbade i

  1. Originalets andamio har förr betydt jämväl ett slags skor med korksulor, och subir en andamio kunde således vara »att höja sig på korksulor» såsom en skämtsam vändning för att stiga upp i ett korkträd. Sannolikt har uttrycket blifvit valdt just med hänsyn till denna dubbelmening.
  2. Fordomdags bestod sporren af en pigg med en knapp något bakom spetsen, för att hindra denna att tränga för djupt in. Ett annat sätt var att piggen sköt ut från en skifva, hvilken gjorde samma tjänst som knappen; se fig. 173 på sid. 347 i andra delen af Hans Hildebrands monumentala verk Sveriges Medeltid.