all trygghet och utan all fara Spegelriddaren med en så kraftig stöt, att denne mycket mot sin vilja kastades öfver hästländen och föll så hårdt till marken att han hvarken rörde hand eller fot, utan låg där liksom död.
Knappt såg Sancho honom falla, då han asade sig ned från sitt korkträd och i fullt språng skyndade fram till sin herre, hvilken steg af Rocinante, gick fram till Spegelriddaren löste upp remmarne på hans hjälm, för att se efter om hän var död och för att den friska luften skulle fläkta på honom i händelse han kanske ännu vore vid lif, och såg .…. Hvem kan omtala hvad han såg, utan att hos hvar och en som hör det uppväcka förvåning, undran och fasa? Han såg, så berättar historien, det lifslefvande ansiktet, gestalten, uppsynen, anletsdragen, bilden och hela perspektivet af — kandidaten, Simson Carrasco! Och, som han fick syn på honom, ropade han med hög röst: »Kom hit, Sancho, och skåda här hvad du kommer att se och aldrig kunna tro; skynda dig, min son, och gif akt hvad svartkonsten förmår, hvad häxmästare och trollkarlar kunna uträtta.»
Sancho kom till stället och, när han såg kandidaten Simson Carrascos ansikte, korsade och signade han sig tusen gånger. Under hela tiden gaf icke den fallne riddaren något lifstecken från sig, och Sancho sade till D. Quijote: »Jag håller före, nådig herre, att för alla fulla fall bör Ers Nåd ta sitt svärd och stöta det i halsen på denne som ser ut som kandidat Simson Carrasco; kanske dräper ni i hans person någon af era fiender trollkarlarna.»
— »Du talar ej illa, svarade D. Quijote, ty ju färre fiender, desto bättre.» Men, just som han drog sitt svärd för att sätta i verket Sanchos råd och anvisning, kom Spegelriddarens vapendragare springande, nu utan näsan som gjort honom så hisklig, och ropade med hög röst: »Betänk hvad ni gör, herr D. Quijote; ty den man som ni har liggande framför era fötter är er vän kandidaten Simson Carrasco, och jag är hans vapendragare.»
Då Sancho såg honom utan sin förra vanskaplighet, sade han till honom: »Än näsan då?» Han svarade: »Här har jag den i fickan!» Och han stack ned handen i högra byxfickan och drog upp en lösnäsa af lackeradt papp och med det beskrifna utseendet, och, då nu Sancho närmare betraktade den, ropade han i högsta förundran: »Heliga Maria, statt mig bi! Är det inte Tomé Cecial[1], min granne och gode vän?»
— »Jo, det är jag visst!» svarade den näslöse vapen-
- ↑ Cecial betyder stockfisk, och därjämte en tunn och mager karl.
