126
dragaren. »Jag är Cecial, käre vän och stallbroder Sancho Panza! och jag skall genast berätta dig alla konster, knep och ränker, hvarmed jag blifvit narrad hit; men bed och bönfall först hos din nådige herre att han inte rör, misshandlar, sårar eller dödar Spegelriddaren som han har för sina fötter; ty det finnes ej minsta tvifvel om att det ju är den dumdristige och obetänksamme Simson Carrasco från vår by.»
Under tiden hade Spegelriddaren åter kommit till sans, och, när D. Quijote såg detta, höll han sin blottade svärdsspets öfver hans ansikte och sade till honom: »I ären dödens man, riddare, om I icke erkännen att den oförlikneliga Dulcinea af Toboso i skönhet öfverträffar eder Casildéa af Vandalien. Dessutom måsten I lofva att, såvida I kommen med lifvet från denna dust och detta fall, begifva eder till den stora staden Toboso och å mina vägnar inställa eder för min dame, på det hon må göra med eder efter sitt behag och godtfinnande. Men, om hon skänker eder friheten, skolen I sammalunda vända tillbaka för att uppsöka mig, och spåren efter mina bedrifter skola tjäna eder till vägledare och föra eder dit där jag vistas, och där skolen I meddela mig hvad som mellan eder och henne förefallit. I öfverensstämmelse med de villkor vi fastställde före vår strid, öfverskrida dessa icke det vandrande ridderskapets stadgar.»
— »Jag erkänner, sade den fallne riddaren, att en smutsig och i sömmarna uppsluppen sko tillhörande Dulcinea af Toboso är mera värd än Casildéas ovårdade men snygga skägg, och lofvar att begifva mig dit och återvända från hennes person till eder och afgifva för eder full och omständlig redogörelse för allt det I mig befallen.»
— »Likaledes skolen I erkänna och tro, tillade D. Quijote, att den af eder besegrade riddaren ingalunda var eller kunde vara D. Quijote af La Mancha, utan någon annan som liknade honom; liksom äfven jag erkänner och tror att I, fastän I liknen kandidaten Simson Carrasco, dock icke ären han, utan någon annan som liknar honom och som mina fiender fört i min väg i hans gestalt, på det att jag måtte hämma och tygla min vredes häftighet samt med mildhet njuta äran af min seger.»
— »Allt detta erkänner, tycker och tror jag alldeles såsom I det erkännen, tycken och tron», genmälde den ledbrutne riddaren. »Jag ber, låten mig resa mig upp, om nämligen stöten af mitt fall tillåter mig det, hvilket tilltygat mig ganska illa.»
