130
Carrasco ålog sig uppdraget och som vapendragare erbjöd sig Sanchos granne och vän Tomé Cecial, en lefnadslustig karl och ett slugt hufvud. Simson utrustade sig, såsom sagdt är, och Tomé Cecial fäste ofvanpå sin naturliga näsa den förut omtalade lösnäsan, på det att han icke skulle igenkännas af sin stallbroder, då de råkades, och så följde de samma väg som D. Quijote tagit. De hade så när kommit i rättan tid för att vara med om äfventyret med Dödens vagn, och slutligen sammanträffade de med dem i skogen, hvarest allt det tilldrog sig som den förståndige läsaren hur sett; och, hade det icke varit för D. Quijotes besynnerliga idéer, hvilken inbillade sig att kandidaten icke vore kandidaten, så hade herr kandidaten blifvit för alltid satt ur stånd att taga sin licentiat, omedan han icke ens fann några bon där han trodde sig skola finna fåglar.
Då nu Tomé såg huru illa han lyckats i sina afsikter och hvilket olyckligt slut hans färd hade fått, sade han till kandidaten: »I sanning, herr Simson Carrasco, vi hafva fått vår förtjänta lön; med lätthet uttänker och påbörjar man ett företag, men i de flesta fall drar man sig med svårighet åter därutur. D. Quijote är galen, och vi kloka; han drager vidare frisk och munter, medan Ers Nåd stannar kvar sönderslagen och missmodig. Nu skulle jag gärna vilja veta hvem som är den galnaste, den som är det emedan han ej kan vara annat, eller den som är det af egen fri vilja?»
Härpå svarade Simson: »Mellan dessa båda slags galningar är det den skillnaden att den som tvingas därtill af sin natur, han kommer att alltid förblifva det, medan den som är det med föresats kan göra slut på sin galenskap när helst han så önskar.»
— »Efter så är, sade Tomé Cecial, så var jag af min egen fria vilja en galning, då jag gaf mig till vapendragare åt Ers Nåd, och likaledes af min egen fria vilja vill jag nu upphöra att vara det och begifva mig hem till mig.»
— »Det kan gå an för er, det, genmälde Simson; men att tro att jag återvänder hem till mig, innan jag ordentligt genompryglat D. Quijote, det är att tro en orimlighet. Och hvad som hädanefter kommer att drifva mig att uppsöka honom, är icke mera en önskan att han måtte återfå sitt förnuft, utan begäret efter hämnd, ty den häftiga smärta jag känner i ryggen lämnar inte rum för någon barmhärtigare tanke.»
Härom fortforo de att samtala, tills de kommo till en by, där de hade den stora lyckan att träffa på en fältskär,
