131
åt hvilkens vård den stackars Simson öfverlät sig. Tomé Cecial lämnade honom och begaf sig åter hem men Simson stannade kvar, rufvande på sin hämnd; och historien skall i sinom tid återvända till honom, medan den nu icke kan underlåta att fröjda sig med D. Quijote.
SEXTONDE KAPITLET.
Om det som hände D. Quijote med en hedervärd adelsman från La Mancha.
Med de glädtiga, själfbelåtna och stolta känslor, som vi förut beskrifvit, fortsatte D. Quijote sin väg, tyckande sig med anledning af den nyss vunna segern vara den tappraste af alla vandrande riddare, som världen hade på hans tid. Alla äfventyr som framdeles kunde möta honom, ansåg han redan för så godt som fullbordade och bragta till ett lyckligt slut; förtrollningarna och trollkarlarna frågade han föga efter; han tänkte icke mera på det ofantligt myckna stryk han fått under loppet af sitt riddarlif, icke heller på den hagelskur af stenar som slagit ut hälften af hans tänder, icke heller på galérslafvarnas otacksamhet eller yanguësernas fräckhet och käppslängar.
Och slutligen, sade han sakta för sig själf, om han blott kunde finna ett medel, sätt eller vis att lösa sin härskarinna Dulcinea ur förtrollningen, så skulle han icke afundas den högsta lycka, som den lyckligaste af framfarna tiders vandrande riddare ernått eller kunnat ernå.
Med dessa betraktelser var D. Quijote helt och hållet upptagen, när Sancho sade till honom: »Är det inte lustigt, señor, att jag ännu allt jämt har för ögonen min stallbroder Tomé Cecials ofantliga och allt mått öfverskridande näsa?»
— »Och du tror kanske, Sancho, att Spegelriddaren verkligen var kandidat Simson Carrasco, och hans vapendragare din stallbroder Tomé Cecial?»
