134
man af betydenhet. Han såg ut att vara en man om ungefär femtio år, med tunt grått hår, örnnäsa och ett ansiktsuttryck midt emellan gladt och allvarsamt; dräkt och hållning antydde slutligen en person af värde. Hvad grönrocken tänkte om D. Quijote af La Mancha var, att ett sådant skick och ett sådant utseende hade han ännu icke skådat hos någon människa. Han förundrade sig öfver hästens långskranglighet och öfver D. Quijotes egen kroppsstorlek, hans förtorkade ansikte och gula hy, hans rustning, hans beteende och hans hållning. Korteligen, en uppenbarelse och en figur som icke på långliga tider varit sedd där i trakten.
D. Quijote märkte ganska väl den uppmärksamhet, med hvilken den resande betraktade honom, och läste i dennes förundran hans önskan. Och, som riddaren själf var så artig och gärna gjorde hvar och en till nöjes, så gick han, utan att invänta den andres fråga, honom till mötes på halfva vägen och sade: »Eftersom det utseende Ers Nåd funnit mig äga är så ovanligt och så skildt från det som vanligen förekommer, skulle jag icke förundra mig att det väcker förvåning; men Ers Nåd skall genast tagas ur densamma, så snart jag säger er — och det gör jag nu genast — att jag tillhör de riddares antal, hvilka, såsom folk plägar säga, enligt sitt kall draga ut på äfventyr. Jag har lämnat min hemort, pantsatt mina tillhörigheter, uppgifvit mitt makliga lefnad och kastat mig i lyckans armar, på det att hon må föra mig hän hvart hon helst behagar. Det längesedan hädansvunna, vandrande ridderskapet ville jag återuppväcka till lif, och under mången god dag har jag, stapplande här och fallande där, nedstörtande på ett ställe och uppresande mig på ett annat, fullbordat en god del af mitt värft i det jag kommit änkor till hjälp, förlänat jungfrur skydd, och blifvit ett stöd för gifta hustrur, omyndiga och föräldralösa barn: ett värf och en kallelse som är egendomlig och medfödd för de vandrande riddarna. Och på detta sätt har jag genom mina manhaftiga, talrika och kristliga handlingar bragt det därhän, att jag i tryck vandrar omkring hos nästan alla eller åtminstone de flesta af jordens folkslag. Trettiotusen exemplar af min historia äro redan tryckta, och den har utsikt att tryckas i trettiotusen gånger tusen exemplar, såvida Himlen ej förbjuder det. Korteligen, för att sammanfatta allt i några få ord eller, rättare sagdt, i ett enda, så säger jag att jag är D. Quijote af La Mancha, eljest känd under namnet Riddaren af den Sorgliga Skepnaden. Och, ehuru eget beröm luktar illa, är
