136
därför på att han skulle komma fram med ännu andra yttranden, som bekräftade detta. Innan de likväl inläto sig i vidare samspråk med hvarandra, uppmanade D. Quijote honom att omtala hvem han var, eftersom ju han själf sagt honom sitt stånd och sitt lefnadssätt.
Härpå tog grönrocken till orda: »Jag, herr Riddare af den Sorgliga Skepnaden, är en adelsman, född i en by, där vi i dag, om Gud vill, skola spisa middag. Jag är mera än medelmåttigt förmögen; mitt namn är D. Diego de Miranda; jag tillbringar mitt lif tillsammans med hustru, barn och vänner. Mina sysselsättningar äro jakt och fiske; men jag håller hvarken falk eller vindthundar, utan blott en lockrapphöna eller en modig lekatt.[1] Jag har bortåt sex dussin böcker, några på spanska, andra på latin, somliga historiska, och somliga andaktsböcker; riddareromaner hafva ännu aldrig kommit öfver min tröskel. Jag bläddrar mera 1 de världsliga böckerna än i de andliga, förutsatt att de äro på ett anständigt sätt underhållande, fröjda en med sitt vackra språk och genom uppfinningsrikhet försätta en i beundran och spänning, ehuru af det slaget det finnes ganska få i Spanien. Emellanåt spisar jag hos mina vänner och grannar, och ofta bjuder jag dem hem till mig; mina bjudningar äro behagliga och prydliga samt ingalunda njugga. Jag inlåter mig ej på förtal och tillåter det heller icke i min närvaro; jag forskar ej efter hur andra lefva och har inga lodjursögon för andras handlingar. Hvar dag åhör jag mässan; jag delar meå mig åt de fattiga af mina ägodelar, utan att skryta med min välgörenhet, emedan jag ej vill låta skrymteri och själfberöm få insteg i mitt hjärta, dessa fiender som så sakta insmyga sig äfven i det bäst förvarade sinne. Jag bemödar mig om att stifta fred mellan dem som jag vet vara oense, jag hyser stor vördnad för vår Heliga Fru, och förtröstar alltid på Herren vår Guds oändliga barmhärtighet.»
Med största uppmärksamhet åhörde Sancho adelsmannens berättelse om sitt lefnadssätt och sina förströelser; ett sådant lif tycktes honom heligt och förträffligt, och den som så lefde trodde han vara i stånd att göra underverk. Han hoppade därför ned från sin grålle, sprang fram och fattade adelsmannens högra stigbygel, och med andäktigt sinne och nästan gråtande kysste han upprepade gånger hans fötter. Då adelsmannen såg detta, frågade han: »Hvad gör ni, min gode vän? Hvad skall detta kyssande betyda?»
- ↑ Spanskan har: algun perdigón manso ó huron atrevido. Clemencin menar att det tillagda ordet manso (tam) skulle innebära att perdigón eljest betyder; men i saknad af andra exempel för att stödja denna åsikt, förefaller Braunfels’ här upptagna tolkning mera tilltalande. Vesslor och lekatter höllos dresserade till jakt på kaniner, hvilka i Spanien ännu i dag utgöra ett omtyckt villebråd.
