— »Låt mig blott hållas, svarade Sancho; ty mig tyckes att Ers Nåd är det första helgon i korta stigbyglar an jag gett i hela min lifstid.»
— »Jag är icke något helgon, svarade adelsmannen, utan en stor syndare; men ni, min vän, måtte vara en hjärtans god minniska, såsom er enfald visar.»
Sancho steg åter upp i sadeln, sedan han aftvingat sin herres djupa svårmod ett löje och hos D. Diego framkallat en ny förvåning.
D. Quijote sporde den främmande huru många barn han hade, och sade att till de ting, hvaruti de gamla filosoferna, hvilka saknade den sanna kunskapen om Gud, satte det högsta goda, hörde naturens och lyckans håfvor samt ägandet af talrika vänner jämte många och välartade barn.
— »Jag, herr D. Quijote, svarade adelsmannen, har en son, och, hade jag honom ej, skulle jag måhända skatta mig ännu lyckligare än jag är, detta icke därför att han är elak, utan därför att han ej artar sig så väl jag skulle önska. Han är väl nu aderton år gammal; sex år har han tillbragt i Salamanca med att lära sig latin och grekiska, och, när jag önskade att han skulle öfvvergå till studiet af andra vetenskaper, fann jag honom så begifven på poesien, (om den kan kallas en vetenskap,) att det är alldeles omöjligt att bibringa honom smaken för lagfarenheten, som jag ville att han skulle studera, eller för teologien, alla vetenskapers drottning. Jag skulle hafva velat att han blifvit kronan inom sin familj, eftersom vi ju lefva i ett tidehvarf då våra konungar rikligen belöna den på dygd och allt ädelt rika vetenskapligheten; ty vetenskaplighet utan dygd är såsom pärlor på en sophög. Hela dagen tillbringar han med att undersöka huruvida Homerus uttryckt sig väl eller illa i den eller den versen af Iliaden; om Martialis sårat anständigheten eller ej i det eller det epigrammet; om de eller de verserna hos Vergilius böra tydas så eller så. Kort sagdt, allt hvad han sysslar med är de redan nämnda skaldernas verk, tillika med Horatii, Persii, Juvenalis och Tibulli arbeten, ty våra nya skriftställare på spanska språket frågar han ej stort efter. Och, trots all den motvilja för den spanska pösien som han lägger i dagen, äro nu alla hans tankar upptagna med författandet af en poetisk utläggning af fyra verser[1], som man skickat honom från Salamanca, och jag tror att de tillhöra någon vitter täflan.»[2]
På allt detta svarade D. Quijote: »Barnen, señor, äro stycken skurna ur föräldrarnas hjärtan, och följaktligen bör
- ↑ Man kallar glosa en dylik poetisk utläggning af ett tema, som innehålles i en mindre, vanligen fyraradig dikt, och den bör vara så inrättad att hvarje strof i glosan innehåller som slutvers motsvarande rad i temat, d. v. s. första strofen af glosan slutar med första raden af temat, den andra med den andra, o. s. v. Härvid är att märka, att temat ofta med flit gjordes svårfattligt och inkrångladt, så att det ej var lätt att få in de enskilda verserna på deras bestämda plats i en annan dikt. — På den tid då den »romantiska» skolan florerade i Tyskland, värderades denna diktform mycket, men försöken att införa densamma i tyska poesien kunna anses såsom i allmänhet misslyckade. Huruvida ett dylikt försök någonsin vågats här i Sverige, har öfversättaren sig icke bekant, men det synes föga sannolikt att någon har haft mod därtill.
- ↑ Sådana vittra täflingar, justas poéticas, justas literarias, förekommo ofta nog i Spanien, i synnerhet under 17:e århundradet, och tjänade mången gäng till förhärligande af offentliga festligheter. Särskildt berömd och mycket omtalad är den justa poética, som hölls vid festerna till San Isidros förklarande för helgon (1621) och vid hvilken Lope de Vega presiderade som förste domare. Vid slika täflingar borde efter regeln hvarje deltagare författa en glosa till ett uppgifvet tema. — I nyare tider hafva de upplifvats på åtskilliga ställen i de gamla aragonesiska kronländerna, företrädesvis i Barcelona, för att åter bringa katalanskan till heders som litteraturspråk, och de verkligen lysande Jochs Florals, som i den nämnda staden årligen hållas på första söndagen i maj månad, hafva kraftigt bidragit till detta ändamåls vinnande.
