hyser någon synnerlig hög tanke om poesien på folkspråket, är jag öfvertygad om att han härutinnan befinner sig på villovägar, och skälet härtill är detta: den store Homerus skref icke på latin, ty han var grek; lika så litet skref Vergilius på grekiska, ty han var romare. Kort sagdt, alla forntidens skalder skrefvo på det språk, som de insupit med modersmjölken, och sökte icke efter något främmande för att uttrycka sina upphöjda tankar. Och, då det nu förhåller sig sålunda, så vore det förnuftigt att en dylik plägsed finge utbredning hos alla folkslag, och att man alltså icke föraktade en tysk skald därför att han skrifver på sitt språk, eller en kastiliansk eller en biscayisk, som diktar på sitt.[1] Men, efter hvad jag, señor, föreställer mig, så lär väl er son ej tycka illa om den spanska poesien, utan snarare de poeter, hvilka uteslutande skrifva på spanska utan att förstå andra språk eller andra vetenskaper, som kunna pryda, väcka och understödja deras medfödda poetiska anlag. Till och med häri kan emellertid ligga en villfarelse, ty, såsom den enda riktiga åsikten är, födes man till skald; det vill säga att naturskalden utgår redan ur moderlifvet såsom skald, och med den drift, som Himlen förlänat honom, frambringar han utan vidare studier eller konst verk, hvilka komma oss att inse sanningen af det gamla uttrycket, som säger: Est Deus in nobis,[2] etc. Likaledes påstår jag att, om den som födts till skald tager teorien till hjälp, skall han varda mycket bättre och utmärka sig framför den, som vill vara skald blott därför att han förstår sig på teorien. Orsaken härtill är den, att teorien icke står öfver den medfödda begåfningen, utan blott fullkomnar henne; så att, när båda äro förenade, åstadkomma de tillsammans en verklig skald. Af hvad jag här sagt må alltså slutsatsen varda den, ädle herre, att Ers Nåd låter sin son få vandra den bana dit hans stjärna kallar honom; ty, då han redan är så skicklig i sina stycken, som han ju lär vara, och då han redan bestigit vetenskapens första trappsteg, nämligen språken, skall han medelst dessa senare af sig själf uppstiga till högsta spetsen af allmän bildning, hvilken länder en adelsman, den där icke vill ägna sig åt den lärda banan, till lika mycket behag, prydnad, ära och anseende som mitran gör för en biskop eller ämbetsdräkten för erfarna skriftlärda. Däremot må Ers Nåd banna sin son, om han skrifver satirer, som kränka andras heder, ja ni kan straffa honom och sönderrifva dem; men, om
- ↑ På en tid, då latinet ansågs som den högre bildningens rätta språk och då mångfaldiga arbeten så väl på vers som prosa skrefvos därpå, ja till och med ett och annat öfversattes från ett modernt språk till latinet, länder det otvifvelaktigt Cervantes till stor heder att hafva insett de lefvande språkens betydelse och deras företräde framför ett dödt, när man hade något att säga till en större allmänhet eller till hela folket.
- ↑ = Det lefver en gud i oss.
