Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/144

Den här sidan har korrekturlästs

140

han skrifver satirer i Horatii stil och däri fördömer lasterna i allmänhet, såsom denne gjort på ett så smakfullt sätt, beröm honom då, ty det är skalden tillåtet att skrifva mot afunden och att i sina verser tala illa om de afundsamme, och på samma sätt med de öfriga lasterna, förutsatt att han icke utmärker någon viss person. Men det finnes skalder, hvilka blott för att få säga en elakhet utsätta sig för faran att bli förvisade till öarna i Svarta hafvet.[1] Om skalden är kysk i sitt lefverne, är han det äfven i sina verser; pennan är själens tunga, och sådana de tankar äro som födas i själen, sådana blifva också hans skrifter; och när konungar och furstar finna poesiens underbara gåfva hos förståndiga, dygdiga och värdiga undersåtar, så ära, uppskatta och begåfva de dem, ja, bekransa dem med blad af det träd som blixten aldrig skadar[2], liksom till tecken att ingen bör skada dem, som se sina tinningar ärade och prydda med dylika kransar.»

Grönrocken råkade i största förundran öfver D. Quijotes tal, och det i så hög grad att han så småningom öfvergaf sin första tanke att riddaren vore sinnesrubbad.

Men midt under detta samtal, som ej var synnerligen i Sanchos smak, hade denne aflägsnat sig något från vägen för att begära litet mjölk af några herdar, som där i närheten voro sysselsatta med att mjölka får. Adelsmannen, högeligen belåten med D. Quijotes förstånd och goda sätt att uttrycka sig, önskade emellertid att åter upptaga samtalet med honom, då, vid det riddaren upplyfte hufvudet, han på samma landsväg, på hvilken de färdades, såg en med kungliga fanor öfverallt prydd vagn närma sig, och, i den tron att detta vore ett nytt äfventyr, ropade han med ljudlig stämma på Sancho, att denne skulle komma och räcka honom hjälmen. Då vår Sancho hörde att man ropade på honom, lämnade han herdarna, sporrade i största hast sin grålle, och kom fram till det ställe där hans herre höll, hvilken nu råkade ut för ett rysligt och förvånansvärdt äfventyr.


Noter.

1 Spanskan har: algun perdigón manso ó huron atrevido. Clemencin menar att det tillagda ordet manso (tam) skulle innebära att perdigón eljest betyder; men i saknad af andra exempel för att stödja denna åsikt, förefaller Braunfels’ här upptagna tolkning mera tilltalande. Vesslor och lekatter höllos dresserade till jakt på kaniner, hvilka i Spanien ännu i dag utgöra ett omtyckt villebråd.

  1. Den romerske skalden Ovidius är den som här åsyftas; men hvarken var han förvisad till någon ö i Svarta hafvet (Pontus), utan till en liten hamnstad Tomi vid dess kust, ej heller var anledningen den att han skulle hafva haft några smädliga utlåtelser, vare sig i tal eller skrift.
  2. Det var en uråldrig tro, att lagern aldrig träffades af blixten.