142
8 Den romerske skalden Ovidius är den som här åsyftas; men hvarken var han förvisad till någon ö i Svarta hafvet (Pontus), utan till en liten hamnstad Tomi vid dess kust, ej heller var anledningen den att han skulle hafva haft några smädliga utlåtelser, vare sig i tal eller skrift.
9 Det var en uråldrig tro, att lagern aldrig träffades af blixten.
SJUTTONDE KAPITLET.
Hvaruti framställes den högsta och yttersta punkten dit D. Quijotes oerhörda hjältemod steg och någonsin kunde stiga; jämte det lyckligt fullbordade äfventyret med lejonet.
Historien berättar att, när D. Quijote ropade åt Sancho att han skulle gifva honom hjälmen, denne just höll på att tillhandla sig några formar färskost af herdarna. I häpenheten öfver sin herres stora brådska visste han icke hvar han skulle göra af dem eller hvari han skulle bära dem, och för att ej mista dem, eftersom han hade redan betalat dem, föll det honom in att lägga dem i D. Quijotes hjälm, och med detta goda förråd återvände han till sin herre för att höra hvad denne ville honom. Så fort han kom fram, sade D. Quijote till honom: »Gif mig hjälmen, min vän, ty föga skulle jag förstå mig på äfventyr, om icke det som jag varseblir därborta är ett sådant, som kommer att tvinga mig, ja, genast tvingar mig att gripa till vapen.»
När han i gröna resrocken hörde detta, riktade han sina blickar åt alla håll och kunde icke få sikte på annat än en vagn, som kom emot dem och som var prydd med två eller tre flaggor, hvaraf han förstod att nämnda vagn måste föra penningar för konungens räkning, och detta sade han också åt D. Quijote. Men denne trodde honom ej, eftersom han städse ansåg och menade att allt hvad som tillstötte honom vore äfventyr på äfventyr. Därför svarade han adelsmannen: »Före var är halft vunnet. Det sker ingen skada med att jag håller mig beredd, ty jag vet af erfarenhet att jag bar synliga och osynliga fiender, men jag vet icke när eller hvar icke heller
