på hvad tid eller under hvilken skepnad de skola angripa mig.»
Och vändande sig till Sancho, begärde han hjälmen af honom; och, som Sancho icke fick tillfälle att slå ut färskosten, såg han sig nödsakad att räcka fram hjälmen sådan den var. D. Quijote tog den och, utan att märka hvad som låg i den, stjälpte han den hastigt öfver hufvudet; då osten härvid klämdes och kramades, började vasslan rinna nedåt riddarens hela ansikte och skägg, hvaröfver han blef så förskräckt att han sade åt Sancho: »Hvad kan detta vara, Sancho? det förekommer mig som skulle min skalle mjukna och hjärnan smälta eller som om jag ifrån hufvud allt ned till fotabjället badade i svett. Svettas jag nu verkligen, så sker det sannerligen inte af fruktan, fastän nog tror jag fullt och fast att det äfventyr som nu förestår mig är någonting förskräckligt. Om du har någonting att torka mig med, så gif hit det, ty den ymniga svetten förblindar mina ögon.»
Sancho teg och gaf honom ett kläde och tillika tackade han Gud för att hans herre icke hade kommit underfund med rätta sammanhanget. D. Quijote torkade sig och tog af sig hjälmen för att se efter hvad det var som i hans tycke kylde honom om hufvudet; men, då han såg den hvita gröten i hjälmen, förde han den till näsan, luktade på den och sade: »Vid min härskarinna Dulcineas af Toboso lif, är det icke färskost som du lagt hit åt mig, din skurk, din fräcke skälm, din nedrige vapendragare.»
Härpå svarade Sancho med stort lugn och mycken förställning: »Om det är färskost, så kanske Ers Nåd ville vara god och ge hit den, så skall jag äta upp den; men nej, den må hin äta, ty ingen annan än han kan ha skaffat hit den. Skulle jag väl kunnat vara nog fräck att söla ned Ers Nåds hjälm? Då har ni just träffat på den som är riktigt fräck! I sanning, señor, efter hvad Gud inger mig. måtte också jag ha trollkarlar, hvilka förfölja mig såsom Ers Nåds kreatur och lem, och de töra ha stoppat dit denna orenlighet för att reta ert tålamod till vrede och förmå er att efter vanligheten garfva mitt ryggläder. Men denna gången tror jag för visso att de huggit i vädret, ty jag förlitar mig på min herres kloka urskillning, hvilken nog lär ha besinnat att jag hvarken äger färskost eller mjölk eller något annat dylikt, och att, äfven om jag hade det, jag hellre skulle stoppa det i min mage än i hjälmen.»
