144
— »Allting är möjligt», svarade D. Quijote; och allt detta åsåg landtjunkaren uppmärksamt och öfver alltsammans förundrade han sig, i synnerhet när D. Quijote, efter att hafva rentorkat hufvud, ansikte, skägg och hjälm, påtog sig den senare, satte sig tillrätta i stigbyglarna, pröfvade huruvida svärdet med lätthet läte draga ut sig, fattade om lansen och sade: »Må nu komma hvem som komma vill, ty här är jag, redobogen att taga ihop med satan själf i egen person.»
Under tiden närmade sig vagnen med flaggorna, på hvilken ingen färdades utom formannen på den ena mulåsnan, och en man som satt framtill på vagnen. D. Quijote fattade posto framför åkdonet och sade: »Hvart gäller resan, godt folk? hvad är detta för en vagn? hvad har ni på den? och hvad är detta för slags flaggor?»
Härpå svarade formannen: »Vagnen tillhör mig; hvad som finns på den är två vilda lejon i en bur, dem ståthållaren i Oran skickat till hufvudstaden såsom present åt Hans Majestät, flaggorna äro vår herre konungens till tecken af att här finns något som är hans tillhörighet.»
— »Äro lejonen stora?» frågade D. Quijote.
— »Så stora, svarade mannen som satt vid dörren till buren, att aldrig några ännu större eller ens så stora kommit öfver från Afrika till Spanien; jag är lejonvaktaren, och har förut fört öfver flera andra, men ännu inga som liknat dessa. De äro hane och hona, hanen sitter i den här främre buren, och honan i den bortre. Nu äro de hungriga, emedan de ännu icke hafva fått någonting att äta i dag, och Ers Nåd torde därför vara god och gå ur vägen, ty vi måste skyndsamt uppnå något ställe där vi kunna fodra dem.»
D. Quijote svarade härpå med ett litet smålöje: Lejonungar åt mig! Mig bjuder man lejonungar, och det just nu! Nå vid Gud, då skola också de herrar som skickat dem emot mig få se, om jag är en man som låter skrämma mig af lejon. Stig ned, min gode man, och, eftersom ni är lejonvaktaren, så öppna burarna och släpp ut de vilda bestarna; ty här midt på fältet vill jag visa dem hvem D. Quijote af La Mancha är, till trots och förargelse för de trollkarlar som skickat dem hit emot mig.»
— »Ah, sade nu adelsmannen sakta för sig själf, nu har vår gode riddare låtit oss märka hvem han är; färskostarna ha utan tvifvel uppmjukat hans skalle och gjort honom murken i hjärnan.»
