det var dem möjligt, innan lejonen släpptes ur burarna. Sancho begrät sin herres död, som denna gång, efter hvad han trodde, ofelbart skulle nå honom i lejonens klor; han förbannade sitt öde och kallade det för en olycksstund, då han kom på den tanken att ånyo träda i riddarens tjänst; men under all sin gråt och jämmer försummade han dock ej att piska på sin grålle för att komma undan från vagnen.
Då nu lejonvaktaren såg att flyktingarna voro långt borta, bestormade han ånyo riddaren med samma föreställningar och varningar som förut; D. Quijote svarade att han nog hörde hans ord, men att formannen icke skulle möda sig med ytterligare föreställningar och varningar, ty det skulle alltsammans föga båta, utan han borde i stället skynda sig.
Under tiden, medan lejonvaktaren ännu dröjde med att öppna den främsta buren, öfvervägde D. Quijote huruvida det vore rådligt att utkämpa striden hellre till fots än till häst, och slutligen bestämde han sig för att det skulle blifva till fots, ty han fruktade att Rocinante skulle skygga vid åsynen af lejonen. Han hoppade därför af hästen, kastade bort lansen, tog skölden på armen, drog svärdet ur skidan och trädde med underbar beslutsamhet och oförskräckt mod steg för steg fram emot vagnen, hvarvid han af hela sitt hjärta anbefallde sig först åt Gud och därnäst åt sin härskarinna Dulcinea.
Och man bör veta att, när denna sannfärdiga historias författare kommer till detta ställe, han utbrister: »O, du tappre och öfver allt beröm modige D. Quijote af La Mancha, du spegel hvari alla världens stridsmän kunna beskåda sig, du den andre och återuppståndne Manuel af León[1], hvilken var de spanska riddarnas ära och prydnad! Med hvilka uttryck skall jag förtälja denna fruktansvärda bedrift, eller med hvilka ord skall jag göra den trolig för kommande tidehvarf? eller hvilka loftal kunna väl finnas som icke passa och anstå dig, äfven om de vore öfversvinneliga öfver all öfversvinnelighet? Du till fots, du ensam, oförskräckt och modig, blott med ett svärd, och det icke ens ett skarpeggadt med fint Toledomärke[2], med en sköld, och det icke någon af synnerligt glänsande och poleradt stål, står där och afbidar och inväntar två de vildaste lejon som de afrikanska skogarna någonsin fostrat. Dina egna bedrifter varde ditt lof, du dråplige hjälte af La Mancha, ty jag lämnar dem här i deras värde, emedan ord fattas mig att prisa dem.»
Härmed sluta författarens anförda beundrande utrop, och,
- ↑ Om honom berättas följande. Vid det katolska konungaparet Ferdinands och Isabellas hof roade sig damerna en dag med att från balkongen skåda ned på vilddjursgården, där ett par väldiga lejon funnos, hvilka kort förut kommit som skänk från Afrika: en af damerna tappade då — några säga, med flit — sin handske ned till lejonen, och, när hon beklagade sin förlust eller, som det också påstås, fordrade att man skulle skaffa henne handsken tillbaka, steg D. Manuel Ponce ned i lejongården och hämtade honom, utan att någotdera djuret rörde sig; sedan dess skulle då han och hela hans släkt ha fått till namnet Ponce lagdt de León. Men för det första borde det då ha hetat del León, och för det andra är det bevisadt, att släkten Ponce redan i slutet af tolfte seklet fick detta tillägg, emedan en af dess medlemmar då äktade en naturlig dotter till konung Alfons IX af León. Samma historia har förlagts äfven till Frans I:s af Frankrike hof och har poetiskt behandlats af Schiller i hans ballad »Handsken», af Robert Browning och andra.
- ↑ I originalet står: de las del perrillo cortadoras = en af de hvassa med en liten hund (till märke). Toledo var i forna tider högt berömdt för sina utmärkta klingor, hvilkas förträfflighet tillskrefs härdningen i Tajos vatten; tillverkarna hade hvar sitt märke, och det här omtalade tillhörde en viss Julian del Rey, af hvilken flera vapen ännu finnas i behåll. I början af förra århundradet gick det emellertid bakut för vapensmederna i Toledo, sannolikt emedan den bourbonska dynastiens uppstigande på tronen medförde en förändring i klädedräkten, så att de gamla svärden, som voro ämnade till allvarligt bruk, utbyttes mot eleganta hofvärjor. Sedermera anlade Karl III:s regering en vapenfabrik för statens räkning i Toledo; denna, som ännu blomstrar och förser Spanska armén med blanka vapen, åstadkommer utmärkta saker och har återupprättat Toledo-klingornas gamla anseende. Öfversättaren såg där en kavallerisabel profvas på det sätt, att klingan först böjdes i form af ett S, nästan närmade sig en 8, och därefter tre gånger höggs med all makt mot ett ett järnstäd; hon hade af dessa prof ej tagit ringaste skada.
