148
i det han åter anknyter berättelsens tråd, fortfar han i följande ordalag:
Då lejonvaktaren såg att D. Quijote redan ställt sig i posityr och att han icke kunde undgå att utsläppa lejonhanen, vid äfventyr att falla i onåd hos den vredgade och oförfärade riddaren, öppade han på vid gafvel den främre buren, i hvilken såsom redan nämndt är, lejonhanen befann sig, hvilken var af oerhörd storlek samt fruktansvärd och stygg att påse.
Det första denne gjorde var att vända sig åt alla sidor af buren, där han låg, räcka ut ramen och sträcka på sig i hela sin längd: därpå öppnade han gapet, samt gäspade långsamt och makligt, torkade med tungan, som hängde nästan tre kvarter långt ut ur munnen, dammet ur ögonen och slickade sig i ansiktet. Sedan han gjort detta, stack han ut hufvudet ur buren och såg sig omkring åt alla sidor med ögon som glödde likt eldklot; det var en anblick och en syn, som kunnat sätta skräck i själfra öfverdådet. Blott D. Quijote betraktade honom med oafvända blickar och önskade, att han genast måtte hoppa ned från vagnen och gå honom på lifvet, då riddaren ämnade med sina händer hugga honom i stycken.
Ända därhän sträckte sig öfvermåttet af hans galenskap, som ännu aldrig haft ett motstycke. Men det ädla lejonet, som visade sig mera saktmodigt än stolt, bekymrade sig ej om barnsligheter eller skryt, utan sedan det, såsom redan nämndt är, sett sig omkring åt alla håll, gjorde det helt om, vände ryggen till och visade D. Quijote bakdelen samt lade sig högst lugnt och makligt åter ned i sin bur.
När D. Quijote såg detta, befallde han vaktaren att slå lejonet och reta det, för att drifva ut det. »Det vill jag visst inte göra, svarade lejonvaktaren; ty, om jag retar det blir jag själf den förste som det sliter i stycken. Ers Nåd, herr riddare, må låta sig nöja med hvad ni redan uträttat, hvilket är allt hvad man kan begära i tapperhetsväg, och ej för andra gången fresta lyckan. Lejonet har dörren stående öppen, det har fritt val att komma ut eller icke komma ut; men då det ända hittills icke lämnat buren, kommer det icke heller att göra det på hela dagen. Ers Nåds tapperhet är redan tillräckligt ådagalagd; ingen modig kämpe är, så vidt jag förstår, förpliktad till mera än att utmana sin fiende och invänta honom på öppna fältet; om motståndaren icke inställer sig, så låder skammen vid honom, och den som inväntat honom vinner segerkransen.»
