150
gången, men hvad djärfhet och mod beträffar så är det omöjligt.»
Sancho lämnade guldmynten, formannen spände för, vaktaren kysste D. Quijote på hand för den erhållna gåfvan och lofvade att berätta den hjältemodiga bragden för kungen själf, så snart han komme fram till hufvudstaden.
— »Om då Hans Majestät skulle fråga hvem som utfört den, så svara honom: Lejonriddaren; ty från denna stund önskar jag att mitt hittillsvarande namn Riddaren af den Sorgliga Skepnaden må förvandlas, ändras, ombytas och omgestaltas till detta namn; och härutinnan följer jag de vandrande riddarnas gamla plägsed, hvilka ändrade namn så ofta det behagade dem eller då det föll sig lägligt för dem.»[1]
Vagnen fortsatte sin väg, och D. Quijote, Sancho och han i gröna resrocken färdades vidare på sin. Under hela denna tid hade D. Diego de Miranda icke sagt ett enda ord, emedan han varit uteslutande sysselsatt med att beskåda och gifva akt uppå D. Quijotes handlingar och ord, hvarvid denne föreföll honom såsom en förståndig galning eller såsom en galning hvilken stode förståndiga människor ganska nära. Förra delen af D. Quijotes historia hade ännu icke kommit till hans kunskap; ty, om han läst den, skulle hans förundran öfver riddarens handlingar och ord hafva upphört, emedan han då redan känt till arten af hans galenskap. Men, som han icke kände till denna, ansåg han honom än såsom förryckt och än såsom klok; ty allt hvad riddaren talade var sammanhängande, smakfullt och väl uttryckt, men allt hvad han gjorde, orimligt, dumdristigt och dåraktigt. Och adelsmannen sade för sig själf: »Hvilken större galenskap kan det väl finnas än att sätta hjälmen på sig full med färskost, och så inbilla sig att trollkarlarna uppmjukat ens skalle? och hvilken större oförvägenhet och dårskap än att af all makt vilja strida mot lejon?»
I dessa betraktelser och detta samtal med sig själf störde honom D. Quijote i det han sade till honom: »Hvem kan väl betvifla, señor D. Diego de Miranda, att Ers Nåd i sitt sinne håller mig för en vansinnig och förryckt människa? Icke heller vore det underligt om så vore; ty mina handlingar kunna ej bära vittnesbörd om annat. Välan, trots allt detta vill jag att Ers Nåd skall inse att jag ej är så förryckt eller så afvita, som jag säkerligen har förefallit er. Till sin fördel visar sig en tapper riddare inför sin konungs ögon, om han midt på en offentlig plats med lycklig påföljd ger en vild-
- ↑ Hela denna episod har sin förebild i riddareromanerna, där strider mot lejon och andra vilda djur ofta förekomma, ehuru dessa, liksom jättar och troll, naturligtvis finnas till endast för att besegras. När Sancho gråter, när D. Quijote med anledning af äfventyrets lyckliga utgång tar sig namnet Lejonriddaren, och när författaren afbryter berättelsen för att utbrista i en deklamation till hjältens lof, då är detta också drag som återfinnas alldeles likadana i de nämnda böckerna.
