152
verklig tapperhet. Och hvad det beträffar att inlåta sig på äfventyr, så tro mig, señor D. Diego, att skall spelet förloras, bör det hellre ske genom ett kort för mycket än ett kort för litet, ty det låter bättre i ens öron om man hör: den och den riddaren är oförvägen och djärf, än om man hör: den och den riddaren är feg.»
— »Jag förklarar, señor D. Quijote, svarade D. Diego, att allt hvad Ers Nåd sagt och gjort är väl afvägdt på förståndets egen våg; och min åsikt är att, skulle det vandrande ridderskapets föreskrifter och lagar gå förlorade, så skulle de återfinnas i Ers Nåds bröst liksom på sin naturliga förvaringsort och nederlagsplats. Men låtom oss nu skynda, ty det blir sent, och komma fram till min by och min gård, där Ers Nåd kan hvila ut efter den utståndna mödan, som, om också icke ett kroppsarbete, likväl varit ett själsarbete, hvilket stundom plägar medföra mattighet för kroppen.»
— »Jag anser denna inbjudning såsom en synnerlig gunst- och nådebevisning, señor D. Diego», svarade D. Quijote.
De sporrade sina gångare kraftigare än förut, och klockan kunde väl vara två på eftermiddagen, då de anlände hem till D. Diego, hvilken D. Quijote kallade riddaren af den gröna resrocken.
Noter.
1 Om honom berättas följande. Vid det katolska konungaparet Ferdinands och Isabellas hof roade sig damerna en dag med att från balkongen skåda ned på vilddjursgården, där ett par väldiga lejon funnos, hvilka kort förut kommit som skänk från Afrika: en af damerna tappade då — några säga, med flit — sin handske ned till lejonen, och, när hon beklagade sin förlust eller, som det också påstås, fordrade att man skulle skaffa henne handsken tillbaka, steg D. Manuel Ponce ned i lejongården och hämtade honom, utan att någotdera djuret rörde sig; sedan dess skulle då han och hela hans släkt ha fått till namnet Ponce lagdt de León. Men för det första borde det då ha hetat del León, och för det andra är det bevisadt, att släkten Ponce redan i slutet af tolfte seklet fick detta tillägg, emedan en af dess medlemmar då äktade en naturlig dotter till konung Alfons IX af León. Samma historia har förlagts äfven till Frans I:s af Frankrike hof och har poetiskt behandlats af Schiller i hans ballad »Handsken», af Robert Browning och andra.
2 I originalet står: de las del perrillo cortadoras = en af de hvassa med en liten hund (till märke). Toledo var i forna tider högt berömdt för sina utmärkta klingor, hvilkas förträfflighet tillskrefs härdningen i Tajos vatten; tillverkarna hade hvar sitt märke, och det här omtalade tillhörde en viss Julian del Rey, af hvilken flera vapen ännu finnas i behåll. I början af förra århundradet gick det emellertid bakut
