153
för vapensmederna i Toledo, sannolikt emedan den bourbonska dynastiens uppstigande på tronen medförde en förändring i klädedräkten, så att de gamla svärden, som voro ämnade till allvarligt bruk, utbyttes mot eleganta hofvärjor. Sedermera anlade Karl III:s regering en vapenfabrik för statens räkning i Toledo; denna, som ännu blomstrar och förser Spanska armén med blanka vapen, åstadkommer utmärkta saker och har återupprättat Toledo-klingornas gamla anseende. Öfversättaren såg där en kavallerisabel profvas på det sätt, att klingan först böjdes i form af ett S, nästan närmade sig en 8, och därefter tre gånger höggs med all makt mot ett ett järnstäd; hon hade af dessa prof ej tagit ringaste skada.
3 Hela denna episod har sin förebild i riddareromanerna, där strider mot lejon och andra vilda djur ofta förekomma, ehuru dessa, liksom jättar och troll, naturligtvis finnas till endast för att besegras. När Sancho gråter, när D. Quijote med anledning af äfventyrets lyckliga utgång tar sig namnet Lejonriddaren, och när författaren afbryter berättelsen för att utbrista i en deklamation till hjältens lof, då är detta också drag som återfinnas alldeles likadana i de nämnda böckerna.
ADERTONDE KAPITLET.
Om hvad som hände D. Quijote i riddarens af den gröna resrocken borg eller hus, jämte andra sällsamma saker.
D. Quijote fann D. Diego de Mirandas hus mycket rymligt, såsom byggningar på landet pläga vara, med vapnet, ehuru inristadt i ohuggen sten, sittande öfver porten utåt landsvägen; vinförrådet på den inre gården, visthuset i portgången, och talrika lerkrukor rundtomkring, hvilka, emedan de voro från Toboso[1], åter uppväckte hos honom minnet af hans förtrollade och förvandlade Dulcinea. Och suckande, utan att besinna hvad han sade eller inför hvem han sade det, utbrast han:
O tobosanska krukor, huru hafven I icke åter uppkallat för mitt minne min högsta smärtas hulda skatt!»
Detta hörde den poetiskt anlagde studenten, D. Diegos son, som tillsammans med sin mor kommit ut för att emot-
