Under det D. Quijote ännu var sysselsatt med att taga af sig sin rustning, hade D. Lorenzo (så hette D. Diegos son,) funnit tillfälle att fråga sin far: »Hvem är väl den herre än Ers Nåd haft med sig hem? Ty namnet, utseendet och uppgiften att han är en vandrande riddare, sätta såväl mig som min mor i stor förundran.»
— »Jag vet icke hvad jag skall svara dig, min son, sade D. Diego; blott så mycket kan jag säga dig, att jag sett honom göra handlingar som kunnat anstå den störste galning i världen, och hört honom yttra ord som utplåna och förtaga intrycket af hans handlingar. Tala du med honom och känn hans förstånd på pulsen, och, eftersom du är en förståndig yngling, så döm själf om hans galenskap eller hans förstånd hvad rimligast kan vara; ehuruväl, sanningen att säga, jag anser honom snarare för galen än klok.»
På grund häraf gick D. Lorenzo, såsom redan omtaladt är, för att samtala med D. Quijote, och under loppet af deras samtal sade den senare bland annat till D. Lorenzo: »Er fars, herr D. Diego de Miranda, har berättat för mig om de sällsynta anlag och det skarpsinne som Ers Nåd äger, och isynnerhet att ni är en stor skald.»
— »Skald, det kan väl så vara, svarade D. Lorenzo; men visst ingen stor sådan. Nog är det sant att jag svärmar en smula för skaldekonsten och att jag gärna läser goda skalder; men icke på sådant sätt att man skulle kunna gifva mig namn af en stor sådan, såsom min far uttrycker sig.»
— »Denna blygsamhet tycker jag ej illa om, svarade D. Quijote; ty det finnes ingen skald som ej är anspråksfull och tänker att han är den störste i världen.»
— »Ingel regel utan undantag, invände D. Lorenzo; och mången torde nog finnas som verkligen är skald utan att tänka så.»[1]
— »De måtte vara få», återtog D. Quijote. »Men säg mig nu, Ers Nåd, hvad slags verser ni håller på med, ty er herr far har sagt mig att de göra er något bekymrad och fundersam. Är det en glosa, så förstår jag mig för min del något på den saken, och det skulle roa mig att höra verserna; äro de afsedda för en litterär pristäflan, så sträfva efter att vinna andra priset, ty det första tager alltid någon gynnad eller förnäm person; det andra däremot eröfras af den verkliga förtjänsten, och så blir det tredje egentligen det andra, och det första i själfva verket det tredje, alldeles såsom det tillgår vid universiteten med licentiatgraden; men trots allt
- ↑ utan att tänka så, näml. att han är den störste skald i världen. Så torde stället böra tolkas, och ej såsom t. ex. i en tysk öfversättning: der ein Dichter ist und sich nicht dafür hält. Ordet piense, som D. Lorenzo upptager från D. Quijotes näst föregående yttrande, kan här anses tämligen afgörande.
