studium och sin kallelse, och huruvida den icke kan ställas i bredd med de styfvaste vetenskaper som föredraras på gymnasier och i universitetskurser.»
— »Om så förhåller sig, genmälde D. Lorenzo, så förklarar jag att denna vetenskap öfverträffar alla andra.»
— »Hvad vill det säga: om så förhåller sig?» frågade D. Quijote.
— »Hvad jag menar, sade D. Lorenzo, är att jag tviflar om det någonsin funnits eller nu finnes vandrande riddare som äro prydda med så många dygder.»
— »Många gånger har jag sagt, hvad jag nu upprepar, återtog D. Quijote, nämligen att de flesta människor i världen hysa den föreställningen att det aldrig funnits vandrande riddare på jorden, och, enär mig tyckes att, om ej Himlen själf öfvertygar dem om sanningen af att det verkligen funnits och ännu finnes sådana, hvarje bemödande i den vägen skall vara fåfängt, såsom erfarenheten ofta visat mig, så vill jag icke nu uppehålla mig med att taga Ers Nåd ur en villfarelse, som ni delar med det stora flertalet. Hvad jag vill göra är att bedja Himlen att den måtte taga er ur densamma och komma er att inse, huru gagneliga och nödvändiga de vandrande riddare under framfarna tider ha varit för världen, och af huru stor nytta de skulle vara för det närvarande, om de ännu användes; men för människosläktets synders skull stoltsera nu för tiden lättja, sysslolöshet, frosseri och yppighet.»
— »Nu barkade det löst för vår gäst, sade D. Lorenzo för sig själf; men han är i alla fall en galning med hjärta på rätta stället och jag vore en enfaldig stackare, om jag ej insåge det.»
Härmed afslutade de sitt samtal, då man nu kallade dem till bords. D. Diego frågade sin son, hvad han fått klart för sig om gästens själstillstånd, och D. Lorenzo svarade: »Det skola alla läkare och skickliga skriftlärda[1] i världen aldrig kunna få ut ur hans galenskaps orediga handskrift; han är en galning halft om halft[2] med täta omskiften af ljusa mellanstunder.»
De satte sig till bords, och måltiden var sådan som D. Diego på vägen sagt att han brukade framsätta för sina gäster: prydlig, riklig och välsmakande; men det som mest behagade D. Quijote var den förunderliga stillhet som rådde i hela huset, så att det liknade ett kartusianerkloster. Sedan bordet blifvit afdukadt, bordsbönen läst och tvättvatten för händerna kringburet, uppmanade D. Quijote enträget D. Lo-
- ↑ Texten lyder: no le sacarán del borrador de su locura cuantos médicos y buenos escribanos tiene el mundo, och det är egentligen ordet escribano som vållat svårighet, i det somliga öfversatt det med författare, hvilket knappt är riktigt, andra med skrifvare, liktydigt med escribiente. Meningen är väl den, att escribano på detta ställe betecknar en sin förstår sig att läsa olika slags skrift och kan tyda äfven svårlästa saker, således en skriftlärd i ordets bokstafligaste bemärkelse. egentl. kladd), liksom en läkare för att döma om galenskapen.
- ↑ Sp. entreverado, eg. om sådant fläsk, i hvilket lager af kött och fläsk omväxla.
