Sida:Cervantes Don Quijote (Lidforss) 1905 Senare delens förra hälft.djvu/163

Den här sidan har korrekturlästs

159

Länge knäböjd jag begär,
Lycka, hvad du slösa plär;
blott din skänk du återgifver,
jag ånyo lycklig blifver,
om mitt »var» förbyts till »är».

 Jag ej annat önskar finna;
segrens eller ärans krans,
ryktets lof jag ej vill vinna,
icke nöjets purpurglans,
blott den skatt jag sett försvinna.
Lycka; värdes mot mig le;
då jag glömmer allt mitt ve,
all min sorg mig då förlåter,
ty, när hoppet vänder åter,
stundar snart hvad som skall ske.

 En omöjlighet betinga
dock jag djärfve vågat har:
ingen makt kan återbringa
en sekund af flydda dar
eller tidens lopp betvinga.
Nej, liksom han allt förtär,
flyktar han för vårt begär,
och det oklok längtan röjer
jämt att sucka, när han dröjer:
vore stunden endast när!

 Den som ser sitt lif förflyta
än med fruktan, än med hopp.
kan af ingen njutning skryta;
bättre är sitt lefnadslopp
och sitt kval mot döden byta.
Slut jag på mitt lidande
kunde önska; men kanske
bör jag lifvet ej försaka.
Fruktan häller mig tillbaka
att hvad komma skall få se!


När D. Lorenzo slutat uppläsningen af sin glosa, reste ig D. Quijote och med så ljudlig stämma, att den nästan liknade skrik, sade han, i det han fattade D. Lorenzos högra hand: »Vid himlarna, där de äro som högst, bedyrar jag, ädle yngling, att ni är den ypperste skald på jorden och värdig att krönas med lagern,

ej af Cypern, ej af Gaëta,
som sig uttryckt en Poëta,