160
den Gud förlåte[1], — utan af akademierna uti Atén, om de ännu vore till, och af dem som nu äro till, nämligen de i Paris, Bologna och Salamanca. Gud gifve, om domarena skulle fråndöma er första priset, all Febus må nedskjuta dem med sina pilar och att sånggudinnorna aldrig måtte öfverskrida trösklarna till deras boningar. Uppläs för mig, señor, om ni vill vara så god, några strofer med längre versmått, ty jag vill från alla sidor känna ert beundransvärda snille på pulsen.»
Är det icke kostligt att, efter hvad det påstås, D. Lorenzo kände sig högst belåten öfver att höra sig berömmas af D. Quijote, ehuru han ansåg honom för en galning? O semicker, huru långt når ej din makt, och huru vidt och bredt sträcka sig icke ditt behagliga väldes gränser! Dessa ords sanning bevisades af D. Lorenzo i det att han genast gick in på D. Quijotes önskan och begäran samt föredrog denna sonett öfver fabeln eller berättelsen om Pyramus och Tisbe:
hos Pyramus hon kärlekslågan tände;
från Cypern Amor dit till muren lände
att underbara remnans verkan röna.
sin blick han stum igenom remnan sände,
och själen följde den; ty Amor kände
ett sätt att svara ting med framgång kröna —
hon oförsiktigt utgick, för att finna
sin död, med ett af nöjet gäckadt sinne.
de bägge till odödligheten hinna
igenom samma svärd och graf och minne.
»Lofvad vare Gud! sade D. Quijote sedan han åhört D.
Lorenzos sonett, att bland de oräkneliga bortkomna skalder,
som det finnes, jag nu också påträffat en fullkomlig skald,
såsom ni, käre herre, är, ty härom har er konstrikt utarbetade
sonett öfvertygat mig.»
- ↑ Anspelningen ar numera ofattlig. Antagligen åsyftas väl någon klen dåtida poet, som för rimmets skull i sina verser talat om akademierna på Cypern och Gaeta, ehuru akademier aldrig funnits på någotdera stället.
