Fyra dagar stannade D. Quijote i D. Diegos hus, där han på det förträffligaste undfägnades; efter dessas förlopp bad han om tillstånd att resa vidare, i det han förklarade att han vore honom förbunden för den ynnest och gästvänskap han rönt i hans hus, men att, som det ej väl höfdes vandrande riddare att i många timmar hängifva sig åt sysslolöshet och vällefnad, han önskade begifva sig därifrån för att fullgöra sitt värf och söka äfventyr, på hvilka han försport att denna trakt öfverflödade och hvarmed han hoppades kunna fördrifva tiden till dess dagen inträffade för tornerspelet i Zaragoza, dit hans rätta väg låge. Men dessförinnan måste han nedstiga i Montesinos’ håla, om hvilken man i denna trakt berättade så mångahanda och så underbara ting, hvarjämte han också önskade utforska och lära känna ursprunget och de egentliga källorna till de sju sjöarna, som vanligen kallas Ruidera-sjöarna.
D. Diego och hans son prisade hans hedrande beslut och bådo honom att medtaga af deras hus och egendom allt hvartill han hade lust; de skulle med all möjlig beredvillighet stå honom till tjänst, ty därtill förpliktade dem hans persons höga värde och hans ärorika kallelse.
Slutligen inbröt dagen för afresan, lika fägnesam för D. Quijote som ledsam och sorglig för Sancho, hvilken trifdes förträffligt vid öfverflödet i D. Diegos hus och drog sig för att återvända till det vanliga hungerlifvet i skogar och vildmarker samt sin illa försedda matsäcks torftighet; men han proppade och fyllde den emellertid med allt som tycktes honom nödvändigt.
Vid afskedet sade D. Quijote till D. Lorenzo: »Jag vet icke om jag redan en gång sagt det till Ers Nåd, och, har jag redan sagt det, så upprepar jag det: vill Ers Nåd bespara sig vägen och besvärligheterna för att framkomma till ryktets tempels otillgängliga spets, så behöfver ni icke göra annat än lämna skaldekonstens tämligen smala stig å sido, och taga den allra smalaste, nämligen det vandrande riddarskapets, hvilken är tillräcklig för att i en handvändning göra er till kejsare.»
Med dessa yttranden afgjorde D. Quijote till fullo tvisten om hans galenskap, och det i ännu högre grad genom de ord, som han ytterligare tillade: »Gud vet huru gärna jag skulle vilja taga med mig herr D. Lorenzo, för att undervisa honom huruledes man bör skona dem som falla till föga, men slå till marken och nedtrampa de högmodiga[1], ett rättskaffens handlingssätt som tillhör det värf till hvilket jag är kallad; men, eftersom er ungdom icke begär något dylikt och edra
- ↑ Jämf. Vergilii Eneid VI, 853: parcere subjectis et debellare superbos.
